Nina Bouraoui har lärt mig allt om att räkna nätter.
Allt om de oändliga nätterna,
de mjuka nätterna och de våldsamma nätterna.
Om Flickornas undre värld.
Om kärlekens våldsamhet.
Om havet och det rosa ljuset och dess koppling till barndomen,
och varför det gör så ont.

Nina Bouraoui har lärt mig om mellanförskapets erfarenhet.
Om att ha två pass.
Om att vara en kropp som förenar oförenliga territorier.
Om att bära både kolonisatörens och den koloniserades arv.
Om att vara sin egen fiende.
Om att tillhöra varken eller och både och, vara allt och ingenting,
inte passera någonstans.
Hon har lärt mig om att alltid vara skild från någon av sina tillhörigheter.
Ha en kluven identitet. Tro sig bestå av två delar.
Jag har känt igen mig så mycket i Yasmina i Pojkflickan,
i att undra vem jag liknar mest, vem som vunnit över mig,
i att undra vilken del av mig jag borde bränna.
Att läsa Nina Bouraoui har lärt mig att sörja.

Jag är så nervös innan samtalet på Kulturhuset
när jag och E sitter under träden,
jag säger det känns typ som att jag ska gå på dejt,
jag har typ sockerdricka inuti,
jag e så rädd för att förlora henne,
jag e så rädd för att hon inte ska förstå hur mycket hon räddat mig,
hur mycket jag känt igen mig i hennes böcker,
hur jag sovit med Dockan Bella och Pojkflickan på huvudkudden.
Jag är så rädd för att hon inte ska minnas mig.
Vill att hon ska se mitt krossade hjärta och min splittrade historia
som jag sett hennes.

Pga jag e så starstruck e kanske att få se henne och höra hennes röst egentligen det vackraste.
Samtalet är bara en timme och en kvart.
De pratar om några få av hennes böcker i relation till kärleken, skrivandet,

sorgen, barndomen, rasismen, eller det e det jag hör, det som berör mig.
De pratar om Marguerite Duras,
om hur sociala medier genom sin konstant närvarande hypnos
påverkar vårt sätt att sörja, och om rädslan för att upprepa sig.

Det jag älskar är när hon säger saker jag känner igen ur böckerna,
när det känns som att hon talar med böckernas språk.
Som när hon säger att vi aldrig kan förbereda oss på förluster,
att hon ofta förvånas över hur oskuldsfulla vi alla är inför att förlora.

Hon säger: nous sommes jamais prêtes, vi är aldrig redo,
vi är aldrig beredda, att förlora.

Hon säger: När man förlorar någon förlorar man den personens blick.
Man blir inte bara övergiven av en person, man blir också
av med en del av sig själv som man aldrig kommer hitta tillbaka till.

Eller som när hon säger att en kärlekssorg förbinder oss
med våra första lämnanden.
Att hon tror att kärleken och kärlekssorgen säger mycket om oss själva,
att de för oss tillbaka till barndomen och de sorger vi känt då.
Och att varje separation har en koppling till döden.
Att man kan dö av sorg.
Men att hon tror att det alltid finns något på andra sidan sorgen.

Kanske är det för att hennes böcker varit så viktiga för mig att känna igen mig i
som jag älskar när hon säger saker jag känner igen.
De pratar aldrig om Dockan Bella som jag hade önskat,
men de pratar lite om Pojkflickan
och det känns viktigt att hon säger att hon i Pojkflickan ville beskriva dubbel identitet, erfarenheten av att vara fransk-algerisk,
av att ha levt 14 år i Algeriet innan hon flyttade till Frankrike,
och av att vara en blandning av två kulturer.
Även om jag läst Pojkflickan tusen gånger tycker jag om att höra henne säga det jag redan läst. Att höra henne säga
att hon försökt förena sin franska och algeriska identitet.

Och det känns viktigt att de pratar om rasismen
som beskrivs så subtilt i Pojkflickan, tex i hur jaget och dess syster
varje gång de kommer från Algeriet till Frankrike
måste följa med till doktorn
för kontroller och tandläkarundersökningar.
Bouraoui berättar om att
när hennes pappa valde hennes mamma så var det en kärlekshandling,
men att hennes mammas familj aldrig accepterade honom
och att det innebar att det var en del av henne som de inte accepterade.
Hon berättar om hur hennes mormor
inte riktigt ville ta emot hennes pussar.

Att hennes mormor brukade kalla henne ”min lilla afrikan”,
att hon brukade säga att det var konstigt att hon hade så vita fotsulor.
Att hon också kände sig som en afrikan när hon kom från Algeriet,
att hon var solbränd, och att hon var stolt över det.

Men även om de pratar om rasism och även lite kort om homofobi vid olika tillfällen pratar de aldrig om hur Bouraoui i Pojkflickan skildrar ett subjekt som identifierar sig som algeriskt-franskt men som också identifierar sig som pojkflicka, ett subjekt som heter Yasmina, Ahmed
och Brio på samma gång.
För mig är Bouraoui en intersektionell författare,
en författare som möjliggör och är i allians med intersektionella subjekt,
särskilt rasifierade queers eller hbtq-personer i mellanförskap
som på grund av dubbla förtryck står under flerdubbla hot.
Men det känns som att den intersektionella analysen av Bouraouis böcker saknas i samtalet.

När Ingrid Elam frågar hur Bouraoui hittat sin egen stil,
sitt sätt att skriva,
den typiska Bouraouistilen med korta täta meningar,
säger hon att hon tror att det som Elam kallar hennes stil,
musikaliteten i hennes språk, påminner om hur hon var som barn.
Hon berättar om när hon var åtta år och skrev en historia ensam
i en lägenhet på sjätte våningen
och solen lyste in och hon kände ett sånt begär att leva,
och att hon lovade sig själv att alltid skriva.
Hon säger att hon vill att stilen ska vittna om ärlighet.

Jag älskar henne för att hon är en sån obotlig romantiker.
Jag älskar henne för att hon gör det vackert att vara en romantisk sucker.
Hon säger: När man skriver får man chansen att för ett ögonblick
beröra evigheten, en annan värld. Skrivandet är en tung drog.
Det är en svår abstinens när jag inte skriver.
Så ja, jag måste säga att jag har en romantisk syn på skrivandet.
Hon säger: Konsten kan vara en räddning.
Min uppgift som författare är att bota de krossade,
de som varit med om mycket.

Men efter samtalet när jag och B går, sist av alla,
känns det som att det finns så många frågor kvar.
Jag skulle ha velat veta varför boken heter Dockan Bella.
Om hon fortfarande räknar nätter, om Julien finns,
om Amine någonsin kom tillbaka.

Jag skulle ha velat veta om det fortfarande är Marion
som varje gång är söndringen.