Nu är vi äntligen på väg mot semester, vi som följer Europaparlamentets sena sommarrytm. Mina sista jobbveckor har varit fyllda av olika frågor som klimat- och energipolitik, freds- och säkerhetsfrågor samt Västsaharas framtid. Som relativt nyvald ordförande för en grupp i parlamentet som arbetar med Västsahara har för övrigt de senaste månaderna fyllts av diskussioner om EU:s associeringsavtal med Marocko.
Västsahara är inte en del av Marocko. Det bekräftade EU-domstolen redan för drygt ett halvår sedan. I domen fastslås att handelsavtalet mellan EU och Marocko inte kan omfatta det separata området Västsahara utan samtycke från det västsahariska folket.
I våras vände sig EU-kommissionen till medlemsländerna för att få ett mandat att omförhandla handelsavtalet med Marocko, så att det är förenligt med domen.
I skrivande stund pågår dessa förhandlingar mellan kommissionen och Marocko. Men redan från början fanns orostecken – många menar att omförhandlingarna bara syftar till att ge Marocko fortsatta ekonomiska fördelar av handeln med produkter från det ockuperade Västsahara.
Oron är befogad. Det finns många aspekter att ifrågasätta. Först och främst råder det stora problem när det gäller insynen i förhandlingarna. Inte ens vi EU-parlamentariker får tillräcklig information om hur de går och vad som diskuteras.
Vi får också höra att det inte finns någon statistik över hur många produkter från Västsahara som faktiskt når EU.
Trots bristen på fakta, statistik och insyn vill EU alltså sluta ett avtal med Marocko om det separata området Västsahara och dess naturresurser. Det är inte så det ska gå till.
Det är lätt att få intrycket att EU-kommissionen och flera EU-länder är beredda att kringgå EU-domstolens beslut och kravet på samtycke från Västsaharas folk. Med andra ord kringgå både egen lag och internationell rätt. Allt för att inte förarga den strategiskt viktiga partnern Marocko, men också till följd av påtryckningar från inflytelserika EU-länder med starka ekonomiska och politiska intressen i frågan.
I vår tid, en tid då vi upplever att rättsstaten ifrågasätts och demokratiska principer attackeras, är det viktigt att EU:s egna institutioner inte bidrar till en förflackning i dessa avseenden. Själv upphör jag därför inte att förvånas över hur flexibelt kommissionen och rådet (medlemsländerna) verkar vilja tolka EU-domar när de inte gynnar de egna kortsiktiga intressena. Det är verkligen häpnadsväckande och oroande.
Mot bakgrund av att vi folkvalda ska kunna göra vårt arbete, och i slutändan ta ställning till handelsavtalet, så kräver jag att vi får bättre insyn i förhandlingarna. Vi behöver få följa processen, i likhet med hur det fungerat vid andra kontroversiella handelsavtal. Den olagliga handeln med konflikttomater och andra produkter måste få ett slut. EU ska inte föda ockupationsmakter. EU ska stå upp för internationell rätt och respektera den egna domstolens utslag.
