Samtidigt som sophämtarna strejkar för bättre löner och arbetsvillkor har debatten om löner för kvinnodominerade yrken seglat upp. Men Agneta Lenander, sjuksköterska och aktivist i nätverket En annan vård är möjlig vill inte att hennes yrkesgrupps dåliga villkor används som ett slagträ mot andra arbetares kamp utan efterlyser ett genuint engagemang för vården och dem som arbetar i den.
Sluta använda mig som ett slagträ i debatten om ojämlika löner. Om du på allvar hade brytt dig hade vi inte haft den ojämlika situation som vi har i dag. Sedan när tog du fighten med oss i vården?
När stod du sida vid sida med vårdarbetare, som råddat ihop manifestationer och demonstrationer för att kämpa för vår sak? Unga byggare fanns där, Hamn4an fanns där, elektrikerna fanns där. Var fanns du, valdagen, då du tog beslut om det skulle satsas på resurser till välfärdsarbetare eller till din privata plånbok? Vad gör du den dagen sopstriden är över, kommer du att strida för vår sak och på riktigt bry dig? Kommer du på demonstrationen för att rädda vården den 3 september?
Alla ni vårdarbetare som gnäller över att sopåkare har mer betalt än vi. Var fanns alla ni förra året den 4 september? Hur mycket kämpade ni för vår sak? Jag fick höra, det är inte lönt. Det gör ingen skillnad. Gör det här någon skillnad? Att gnälla över orättvisan? Genom att klanka ner på en annan yrkesgrupp? För att de tar en strid ni själva inte ens skulle drömma om.
Vi vinner inga större strider än de vi själva är beredda att kämpa för. Helt plötsligt är vår arbetsmiljö och våra löner på tapeten. Åh det här är inte klokt, skriver Sydsvenskan i sin huvudledare. Under vilken sten har ni levt, som inte uppdagat detta innan? Sedan när drev ni på för jämlika kvinnolöner? Nej såklart, ni går kapitalets vägar som ni alltid gör.
När skrev huvudledaren senast om satsningar på offentliganställda? När skrev huvudledaren senast om de sjuka upphandlingar som görs i offentlig verksamhet och infrastruktur? Där störst skurk som lägger sämst bud vinner. Sedan blir ni förvånade över att den som ska utföra jobbet för sämre villkor blir förbannad och inte vill vara med. Är det valfrihet för alla, eller bara för en del?
Sedan när blev kapitalet och arbetsgivarens sanning den enda sanna? När tappade vi all sans och förmågan att kritiskt granska? Kommer ni ihåg BIVA-sjuksköterskornas strid, som solidariskt ställde upp för sina nya kollegor? De skulle inte ha sämre villkor än de själva hade. De ville inte ha A- och B-lag i sin verksamhet. Som de drogs i den mediala smutsen. De jobbade knappt och hade femtio papp i månaden. Utmålades som lata och giriga. Samhället och en del politiker hoppade på kritiken.
Kommer ni ihåg piloterna, som strejkade efter att först ha försökt att förhandla? Alla dessa sura resenärer, som alla åker vilket skitbolag som helst bara det är billigt. Men någon får betala priset. Nåväl, vad som glömdes att förmedlas var att piloterna var de som räddade SAS, genom att sänka sina löner och sina förmåner. Nu ville de ha tillbaka en liten del av det de förlorat, och drogs i smutsen. De flesta i samhället hängde på.
Nu är det upp till bevis. Jag räknar kallt med att alla ni som använder oss vårdanställda som slagpåsar i debatten om ojämlika löner, jag räknar med att ni mangrant sluter upp på gator och torg den 3 september när nätverket En annan vård är möjlig manifesterar igen. Att ni dessförinnan engagerat er i att anordna demonstrationer, över hela vårt land. Att ni visar att ni bryr er på riktigt och inte använder oss som ett slagträ i debatten, där ni ställer en grupp mot en annan.
Att ni på riktigt är intresserade av att ta kampen med och för oss.
För det finns inga större segrar att vinna än de vi själva är beredda att kämpa för.
