Att minoriteter har sämre hälsa än majoritetsbefolkningen är väl känt. Men vad beror det på? En förklaring är minoritetsstress. Det är en kronisk stress som grundas i motsättningar och förtryck. Simon Wallengren vid institutionen för kriminologi på Malmö högskola fördjupar sig i fenomenet i sin forskning.
Simon Wallengren har valt att studera romers sociala utsatthet i arbetet med sin avhandling. Genom enkäter och djupintervjuer vill han hitta mönster och konsekvenser av hatbrott och diskriminering. En konsekvens kan vara viktminering – de processer som enskilda måste kämpa med efter att ha utsatts för flera brott.
– Jag vill också sålla bland teorier om vad de bakomliggande orsakerna kan vara till den utsatthet som skapar ohälsa i minoriteter, säger Simon Wallengren. Mäns våld mot kvinnor kan förklaras av patriarkala strukturer, könsmaktsordning. Hatbrott mot hbtq-personer kan förklaras med homo- och transfobi. Brott mot afrosvenskar kan ske mot bakgrund av rasism. Brott mot romer kan handla om antiziganism.
Sjuk av diskriminering
– Jag försöker att hitta en gemensam karakteristik för den specifika sårbarhet som minoriteter och socialt utsatta grupper kan kännetecknas av, säger Simon Wallengren. Jag vill betona att även annan utsatthet än minoriteters, som arbetslöshet eller långtidssjukdom, kan orsaka en liknande typ av kronisk stress. Det finns också en klassdimension där en konstant ekonomisk press kan skapa permanent stress. Ofta sammanfaller social och ekonomisk marginalisering med att vara i minoritetsposition.
– Stressen kan påverka både den psykiska och fysiska hälsan. Dålig sömn, depression, diabetes och en rad andra tillstånd och sjukdomar. Socioekonomiskt utsatta grupper beräknas ha elva år kortare livslängd än medelklassen.
Forskningen har försökt hitta förklaringar till varför och det finns olika spår. Tillgång till hälsa och omsorg är ett. Men i länder som Sverige, där tillgången till välfärd är relativt jämlik, har minoriteter ändå sämre hälsa än majoritetsbefolkningen. Livsstil är ett annat spår som relateras till sjukdom som att äta skräpmat, röka och inte träna.
– Men inte heller den förklaringen räcker. Flera studier har visat att livsstil bara kan förklara en tredjedel av ohälsan i utsatta grupper.
– Det är här som minoritetsstress, ”minority stress” på engelska, kommer in i bilden. Begreppet är etablerat internationellt men är möjligen mer obekant i Sverige, även om jag tror att många har en vag uppfattning om att diskriminering påverkar hälsan. Framförallt har det forskats om afroamerikaners och hbtq-personers sårbarhet för den här stressen.
I botten handlar det om att det finns en disharmoni, mellan minoriteter och majoriteten. Det skapar en socialt baserad stress. Diskriminering och fördomar kan vara stressfaktorer.
Ett liv i garderoben
– En konsekvens av att vara utsatt för detta kan vara ett döljande av sin identitet. Jag kan utgå från min egen erfarenhet, säger Simon Wallengren. Jag identifierar mig som resande, tillhörande resandefolket. Under min uppväxt fanns hysch-hysch runt familjen och släkten och ibland talades ett språk jag inte förstod. Det sas att det var gammelsvenska. Först i tonåren fick jag veta att vi var resande. Samtidigt var det en skyddad miljö, släkten slöt sig samman. Det var också viktigt att vi skötte oss och gärna såg till att ta oss fram i samhället. På ett liknande sätt som hbtq-personer beskrivs vara i garderoben går det att säga att min familj levde i garderoben.
– Efterhand började jag upptäcka resandefolket. Jag läste på om historia och vaskade fram berättelser från min släkt. Det visade sig att de varit utsatta för alla förtryck som svenska staten historiskt utsatt minoriteter för, bland annat tvångssterilisering och barn som omhändertagits av myndigheter. Hos allmänheten fanns – och finns – fördomar och nedsättande attityder. Sammantaget skapar det ett stigma och en skam som också kan överföras till kommande generationer.
– Och samtidigt, paradoxalt nog, finns en stolthet över att tillhöra resandefolket, över att ha en kulturell och etnisk identitet, även om den förts vidare i tysthet.
Juridiskt och politiskt klumpas resandefolket och romer ihop i den nationella minoriteten romer.
– Det är ett samhällskontrakt vi får acceptera men alla resande och romer är inte helt bekväma med det. Historiskt har benämningen t***are använts om resandefolket medan romer kallats z***nare. Ordet t***are kommer från att svenskar trodde att det var tatarer – folkgrupper från sydöstra delarna i Ryssland – som anlände till Sverige 1512.
– Senare fick benämningen andra betydelser, oftast negativa. Poängen är att vi inte anser oss ha en kulturell eller etnisk kärna gemensamt med romer. Resande har också ett eget språk. Min ingång i resandeaktivismen var att lära mig språket och att upprätthålla kulturen. Vi bildade Kulturgruppen för resandefolket. Med åren har arbetet blivit allt mer politiskt.
Mikroaggressioner kan skapa kronisk stress
Simon Wallengren ger fler exempel på faktorer som kan resultera i minoritetsstress. Kränkningar av värdigheten och hatbrott ger i regel allvarliga och långsiktiga konsekvenser för den enskilda människan men också för gruppen i stort. Det sänder ett budskap om att minoriteten riskerar att utsättas för brott, vilket är en stressfaktor. Detta kan omtalas som budskapsbrott. Ytterligare ett budskapsbrott är polisens romregister som avslöjades 2013. Registret har kallats en backlash för det förtroendeskapande arbete som gjorts för att främja relationen mellan den romska gruppen, staten och samhället i övrigt. En annan stressfaktor kallas mikroaggressioner. Begreppet kan användas när det är svårt att avgöra om en händelse är ett brott. Mikroaggressioner sker i vardagen och kan handla om subtila förolämpningar, avståndstagande, blickar och kroppsspråk.
– De kan också vara verbala fördomsfulla eller nedsättande yttranden som ”bögar är äckliga” eller ”romer är smutsiga” utan att det är riktat till en enskild person.
– En del mikroaggressioner kan ske slentrianmässigt, utan uppsåt, men handlingen tolkas av mottagaren som sådan. En man som sitter bredbent mitt emot en kvinna kan tolkas som en mikroaggression mot henne. Sedan kan det förstås också vara så att det faktiskt är en maktdemonstration, att män känner sig berättigade att ta stor plats.
Rätten till sin kultur
Därutöver pekar Simon Wallengren på kulturella konflikter, eller värdekonflikter, som stressfaktorer. Han tar upp finsk-romska kvinnors klädsel för att illustrera en sådan konflikt. Finsk-romska kvinnor bär ofta en lång vid kjol i sammet. Klädseln ingår i den gruppen romers värdegrund om renlighet och är samtidigt ett uttryck för den finsk-romska identiteten. Klädseln uppfattas som viktig att visa upp för den egna gruppen och för samhället i stort, trots risken för diskriminering. Vissa gör ett aktivt val att bära den, andra inte.
Ett motsvarande resonemang kan appliceras på muslimska kvinnors klädsel, menar Simon Wallengren. Av majoritetssamhället kan hijaben nästan endast förstås som ett uttryck för kvinnoförtryck, aldrig som ett självständigt val utifrån det kulturella-religiösa sammanhang minoriteten lever i.
– Attribut kan ha flera betydelser men för att förbjuda hijab krävs väldigt stark bevisning för att den faktiskt representerar förtryck. Den kan göra det men den kan likaväl inte göra det. För vissa kvinnor gör den det, för andra inte, vissa bär den, andra inte.
– Personligen bär jag ofta kostym till vardags, det är en klädkod bland resande. Av majoritetssamhället kan den uppfattas som en maktsymbol, för oss innebär den prydlighet och respekt. Att bära den ger mig egenmakt. De som har verklig makt idag kan kosta på sig att ha en sliten T-shirt och slafsiga jeans.
– Kultur betyder något som växer, frodas och utvecklas åt olika håll. Men minoriteter blir av majoritetsbefolkningen ofta fastlåsta i en stagnerad kultursyn. Där ryms ingen förändring eller utveckling utan ses som något statiskt. Vurmandet för svensk kultur som finns i vissa sammanhang präglas också av ett statiskt synsätt.
Simon Wallengren menar att alla typer av kulturer både kan vara konserverande och samtidigt öppna för förändring. Minoriteter påverkas av majoriteten och vice versa. Det kan handla om allt från traditioner till yrkesval.
– Men minoriteter kan också värja sig från majoritetssamhällets idéer om vad som är det rätta sättet att leva, det kan uppfattas som imperialism och kolonialism.
Det finns även tendenser till att majoritetssamhället har svårt att se sina egna kulturella normer. Människor ser sig som fria självständiga individer som gör egna val, oberoende av kultur, traditioner och samspel med det omgivande samhället.
– Majoriteten har dock tolkningsföreträdet och anser att minoriteten ska anpassa sig, assimileras. Flera mätningar av tolerans visar att majoriteten i Sverige är tolerant. Begreppet kan i sig diskuteras, oftast är det majoriteten som har privilegiet att tolerera minoriteter. Men det är inte ovanligt att höra ”att man ska ta seden dit man kommer.”, som är ett uttryck för assimilering. Toleransattityden är kluven.
– Men låt oss säga att toleransmätningar ändå säger något om öppenhet på ett abstrakt plan. Det behöver inte betyda att enskilda personer vill ha med minoriteter att göra. De får finnas men bara de håller sig för sig själva.
En ytterligare faktor för att minoritetsstress uppstår kan vara enskilda personers sårbarhet. Simon Wallengren talar om internaliserad stigmatisering, som kan liknas vid internaliserad homofobi. En del kan känna skam och självförakt över sin kulturella och etniska identitet och tar över samhällets negativa attityder till gruppen. Att försöka dölja sin etnicitet eller identitet, såvida den inte är synbar, kan vara en konsekvens. Det är stressande – och det kan vara lika stressande att göra sig synlig då omgivningens mottagande aldrig kan förutses. Samtidigt kan det finnas en vilja att vara synlig, att säga att gruppen existerar.
När Simon Wallengren berättar att han är resande kan han få olika reaktioner.
– En del kan vara avståndstagande eller aggressiva men det möter jag inte så ofta. Andra kan bli lätt chockade och vill förmedla att de inte har något emot resande. En tredje reaktion är att säga hur modig jag är som vågar berätta det.
– För inte så länge sedan mötte jag en person som berättade hur mycket Katitzi-böckerna betytt för henne och hur hon beundrade oss för vårt frihetsälskande liv. En stereotyp och exotiserande uppfattning. Dels betyder inte böckerna så mycket för mig som resande, dels har vi inte haft valet att få stanna, att få göra våra egna livsval. Det händer också att personer gör en annan tolkning av resande och frågar vart jag brukar resa.
– Det ska sägas att alla drabbas inte av minoritetsstress. Inom minoriteter utvecklas skyddsbarriärer. Stolthet, gruppsammanhållning och solidaritet kan vara avgörande för att undvika stressen. Även enskilda personer kan ha mentala skyddsbarriärer. Jag vill med min forskning försöka finna strategier för att undvika minoritetsstress.
Minoriteters kamp för existensberättigande slås emellanåt bort med att det är ”identitetspolitik” och att grupper kräver särbehandling. Det finns också kritik mot att kategorisera och dela in grupper.
– Ja, då och då avfärdas vår vilja att bli erkända som ”identitetspolitik”. Men ”identitetspolitiken” har som syfte att lyfta fram vilka sociala eller strukturella barriärer en grupp står inför när det gäller möjligheter och rättigheter. Det handlar inte att ge vissa grupper fler rättigheter än andra, det är att öppna dörren för alla i samhället, skapa fler möjligheter till livsval och för att få existera och stärkas i sin kulturella identitet.
