Från skam. Till gemenskap. Så börjar Anna-Maria Sörbergs reportagebok Homonationalism, som utkom 2016 på Leopard förlag. En lerig parkering och ett deppigt rum. Jag har varit i det rummet, tänker jag när jag läser den. Jag känner igen mig i den skammen. Tjugo år senare är rummet utbytt till en offentlighet, Pridefirande poliser och officiella hbtq-flaggor. Finns gemenskapen kvar? Och hur ser den gemenskapen ut, när skammen och utanförskapet sägs vara borta?

Begreppet Homonationalism kommer ifrån den amerikanska genusvetaren Jasbir K Puar. I boken Terrorist assemblages: Homonationalism in queer times, från 2007, beskriver hon sambandet mellan diskursen om hbtq-rättigheter, konsumistisk ideologi, vithetshierarkier och kriget mot terrorismen. Hon argumenterar att den traditionella heteronormativiteten också agerar med en slags homonormativ diskurs, som repeterar samma hierarkiska dominansfantasier gällande ras, kön, klass och nation, vilket mynnar ut i en ideologi, en slags homonationalism. Sedan dess har begreppet använts inom akademin, inte minst för att fånga relationen mellan normalitet och makt, i en kritisk förståelse av en allt för respektabilitetsfokuserad hbtq-rörelse. Men för Sörberg var det viktigt att hennes bok inte bara skulle vara teoretisk, utan också lättillgänglig och berättande, för att fånga homonationalismen som en social rörelse i dag, och inte bara en diskursiv företeelse.

När rasisterna började ragga Prideröster

– Jag minns när English defense league var här i Stockholm första gången och försökte ragga prideröster inne i city. Det kändes ju jättekonstigt då. Alla resonerade, ”vad är det som händer?” Det var väldigt svårt att sätta in det i ett sammanhang. Sedan åkte jag på en konferens som hette just Homonationalism, Pinkwashing, och som samlade 500 människor i New York 2013 och då bestämde jag mig för att använda det här perspektivet för att göra en reportagebok om den märkliga utvecklingen.

– På den konferensen var det nästan bara akademiker, och framförallt queer people of colour som har drivit frågorna och forskat kring det här väldigt länge. Det jag tänkte då, som journalist, var att jag skulle vilja använda den journalistiska reportageformen, inte bara för att det är det verktyget jag har jobbat med mest, men också för att göra denna kunskap tillgänglig för fler utanför ett community med direkta erfarenheter av frågorna.

Sörberg betraktade hur nationalistiska, högerextrema och rasistiska rörelser i Europa ändrade förhållningssätt till hbtq-rörelser. Från att ha setts som nationens fiender skulle nu bögar alliera sig i kampen mot islam, som var det reella hotet mot hbtq-personers rättigheter. Samtidigt upplevde Sörberg en viss alienation från den officiella berättelsen om hbtq-rörelsen där framgång, politiska segrar och festande var centralt.

– Jag har skrivit om och följt sexualitets- och queerfrågor sedan slutet av nittiotalet. Jag hade en känsla av den här förändringen som rörelserna har genomgått. En känsla av att jag inte längre känner igen mig. En känsla av att något har gått förlorat men att jag inte kan sätta fingret på vad det är.

Vi sitter på ett café i Hornstull. Jag känner igen mig mycket i hennes berättelse. Det är varma dagar, dagar för att känna sig fri, men vi känner oss båda bekymrade och oroliga över den politiska situationen.

– Ibland får jag frågan om varför jag har skrivit boken just nu. Rosa pengar, assimileringshysterin, allt det här har jag berört tidigare. Skillnaden är kanske framförallt debatten: den stegrade hysteriska debatt som vi befinner oss i i dag.

– I form av en framväxande skenande nationalism, en mer synlig rasism, alltså den var ju alltid där, men den syns mer nu på ett helt annat sätt.

Det är svårt att protestera. Samma helg har jag läst i tidningen om nerbrända asylboenden, och på tv:n verkar allt handla om ”faran med islam”. Men det är inte bara oron över islamofobin och rasismen vi verkar dela. Kanske också en förvirring av hur vår sorg och kamp förvaltas och approprieras av de som hatar oss.

I Homonationalism beskriver Sörberg hur Donald Trump använder hatbrottet mot queerklubben Pulse i sina islamofoba attacker. Men för att det ska fungera måste han också ändra image en smula. En vecka efter Pulse pratar han plötsligt om hur han ska göra allt i sin makt för att skydda hbtq-medborgare, skriver Sörberg. Han är inte den enda som plötsligt verkar ”byta åsikt”. Sörberg beskriver hur homonationalismen används som en central nyckel för att legitimera kriget mot terrorismen i USA.

Men inte bara där. De senaste årens ”Pridemarscher i förorten” organiserade av rasister i Sverige, som före detta redaktören för Sverigedemokraternas tidning Samtiden Jan Sjunnesson, använder sig av en liknande retorik. För att försvara hbtq-rättigheter måste invandringen stoppas. Samma processer pågår i Holland, Frankrike, Israel. Samma, men ändå olika. Gemensamt är att rörelserna använder sig av hbtq-personers rättigheter som ett sätt att legitimera nationalism.

Rosa pengar – att bli en del av nationen

– När jag skriver om Israel använder jag mig till exempel mycket av begreppet rosa pengar, eftersom det där har blivit en så extrem koppling mellan nationalism och gaykonsumism. Till och med de israeliska hbtq-aktivisterna tycker ”men nu får ni fan ge er, det här är inte klokt.” Landet fick mycket intern kritik efter det här som hände förra Pride, när de pumpar in mer pengar för att flyga över gayturister än vad de ger till hela hbtq-rörelsen i landet.

– Det måste ju inte vara så, det är inte alltid en glasklar koppling. I USA, där rosa pengar-begreppet föddes, fanns det ju en rörelse som höll på med ”Dyke money” som alltså stämplade ”Dyke” på en massa dollarsedlar, och det var ju ett resultat av att man lever i ett land där pengar och kapitalism står över allt, där pengar är makt och något som mer än någon annanstans innebär inflytande. En sådan rosa pengar-aktion föddes ur ett sorts gräsrotstänk.

– Men sedan nästa steg med rosa pengarna och de här gayberhoods som växte fram… Tanken från början var ju såklart att skapa frizoner från homofobi, att hjälpa varandra, att stänga hatet ute. Det är tankar som man kan förstå men resultatet blev helt annorlunda, för sen tog pengarna och marknadskrafterna över. I USA är det inte nödvändigtvis en del av nationalismen, utan mer en del av den nyliberala framväxten, men i Israels fall är det ju tydligt, här handlar det om en ren nationalistisk marknadspolitik, för att pränta in den nationella självbilden av att ”vi är det enda moderna landet i hela Mellanöstern och här kan vi och är vi fria”.

– Tidigare har jag varit mer optimistisk än vad jag är nu. Men jag tror tyvärr att det är väldigt vanligt. Vi har allt för många exempel på samma skeenden genom historien. Men det är ju inte samma sak som att allt är kört, det finns ju alltid en motrörelse.

– Reformer som uppnåtts har absolut varit viktiga, och är viktiga. Det är bra att känna sig stolt över. De är ju framkompromissade som det är i politik men under tiden man kompromissar, så kanske man tappar bort sig själva.

Vinnare och förlorare

– Det är egentligen mest det jag kan hoppas på med boken, att visa på denna motström. Men vi har redan förlorat massa människor. Och en massa av de här ”vinnarna” har dragit och lämnat andra i sticket, det är klart att det är en stor smärta och sorg i det.

Med vinnarna menar Sörberg den rörelse hon kan se, av framförallt vita bögar, som rör sig från en identifikation med hbtq-rörelsen till att förstå nationen som sitt främsta hem; där nationen också står för institutionalisering av hbtq-rättigheter, rättigheter som måste försvaras från ”de andra”. Men frågan är om dessa grupper verkligen är nationens kärna, funderar jag, och tänker på forskaren Jin Haritaworns tankar där homonationalistiska bögar och flator förstås som nallebjörnar som nationen kan krama om, men också kasta bort när som helst.

– Nej. Det tror jag inte. Och jag tror absolut att den här konstiga, villkorliga inbjudan, kan ryckas undan hur lätt som helst. Men det är ju också ett faktum att den här hbtq-kulturen tydligare än någonsin består av de här vinnarna och jag vet inte när de kommer förlora å andra sidan. För är du en vit, medelklass, funktionsduglig, man och medborgare, så är det inte säkert att du kommer drabbas av fascismen. Där tror jag inte att homosexualiteten är det mest störande elementet. Jag tror den här gränsen som har uppstått i den här gruppen delvis, och tyvärr, speglar en verklighet om vilka det är som kommer att vinna, om fascismen segrar i Europa.

– Antifeminism, absolut. Det är en förklaring till det. Men framförallt tror jag att det är för att kvinnor och lesbiska i högre grad har varit organiserade i en feministisk rörelse och då är det mycket svårare att tappa en historisk identifikation.

– Men de finns förstås också, de högerextrema kvinnorna. Sedan spelar ju kvinnor en delvis annan roll i de här nationalistiska rörelserna; kvinnor används ofta som en slags symbol för nationen. Begreppet femmonationalism visar en liknande retorik; Västerlandet står för den upplysta civilisationen där jämställdheten är genomförd, vi är krig med de som ”hotar oss”, och så legitimeras det genom försvaret för kvinnor. Marine le Pen har kört hårt på att hon är värsta feministen, och att Simone de Beauvoir är hennes förebild. Man känner att hon vänder sig i sin grav.

– Det är därför jag inte tror att man ska bygga rörelser på identiteter, det behövs mycket starkare och bredare allianser. Samtidigt tror jag den nyliberala takeovern av hbt-kampen har förfrämligat många som är vänster till att tro att vi människor som lever queera liv bryr oss mer om vem som sponsrar nästa Pridetåg än om makt och ojämlikhet. De går ju på den nyliberala berättelsen själva.

Behöver inte vara många för att göra motstånd

– Ja, men det är otroligt svårt. Det är så starka bilder, nästan alltid när vi ser bilder av vem som är vår rörelse är det vita människor.

– Det här ”vi:et” som man håller så hårt i, det måste inte vara ett vi, det var aldrig ett homogent vi. Rörelsen kommer inte att gå sönder bara för att vi lär oss att den här gruppen består av många historier och att den rasism vi nu ser och de politiska förändringar vi nu ser kommer att drabba vissa grupper i de här bokstavskombinationerna på helt andra sätt än de vi kallar vinnarna. Det är ingen fara att vi blir medvetna om det och lyfter fram det, det krossar inget.

– Men jag tror också på ett vi, i den meningen att jag tror på samhörighet, på att dela varandras frågor och kamper. Jag tror på empatin att förstå mer av varandras berättelser, jag tror att man måste våga lyfta fram de mer specifika berättelserna och historierna och på det sättet låta ett mer allmänt, slentrianmässigt vi, gå förlorat.

– Och här finns en nyckel till något som är grundläggande för boken Homonationalism, som annars är ganska sorglig: motståndet och hoppet.

Sörberg visar på överskridande allianser, kluvna identiteter och motstånd mot nationen inom den queera rörelsen. Samtidigt som homonationalismen växer som rörelse växer också någonting annat, en vägran att delta i ett sådant samtal.

– Uppgivenhet är jättefarligt, vi får inte hamna i det. Det sista kapitlet i min bok kan man se som en hyllning till ett civilt motstånd. Där skriver jag om Jennicet Gutierrez aktion i Vita huset, då hon sa till Barack Obama och alla de andra att stoppa deportationerna, framförallt av transkvinnor i de många amerikanska förvaringscenterna, vilket gav ett enormt eftermäle. Vi måste inte få med oss alla för att saker ska hända. Hennes mod vill jag verkligen lyfta fram. Hon skriker i en linje, i en historia av människor som alltid har gjort motstånd, som aldrig har många bakom sig men ändå förändrat världen för lång tid framöver.