Nästa steg. Tillsammans.
För många av oss inom hbtq-communityt är det lätt att tro att kampen i princip är över. ”Pride är väl idag mer av en rolig fest?”
Det är tyvärr inte sant.
Som community har vi vunnit många och stora segrar, men utsattheten finns kvar och ser olika ut, beroende på vilka vi är och var i samhällshierarkin vi står. Vi lever dessutom i en orolig tid där konservativa krafter stärker sin ställning. Fascism, rasism och nazism är på frammarsch i hela Europa. Som hbtq-personer har vi all anledning att känna oro. Våra bröder, systrar och syskon i Tjetjenien förföljs, torteras och mördas om de uppfattas vara homosexuella män. I Ryssland utgör de rådande anti-homolagarna en livsfara för hbtq-personer. Vissa ryska medborgare som tillhör normativet ser det som sin plikt att ”rensa ut hbtq-slöddret”.
I USA vill Donald Trump kasta ut transpersoner från Försvarsmakten. (Jag har förvisso inte mycket till övers för våldsutövning i demokratins namn, men så länge Försvaret existerar som myndighet ska intern diskriminering – som nån slags extrakrydda på det våldsbejakande, patriarkala moset – åtminstone inte vara möjligt.) På hemmaplan höjer den radikalkristna, bibelfundamentalistiska rörelsen sina röster på nytt. De skickar sms och tweetar till öppna hbtq-personer om att vi ska brinna i helvetet och förvägras plats i himmelriket.
Även inom Kristdemokraterna – som i jämförelse framstår som fromma lamm – frodas hbtq-fobin. Adam Davidsson från KDU uppmärksammade Prideveckan på twitter med att skriva: ”Ser i sociala medier att perversa veckan dragit igång”. Gurl.
Om detta inte resulterar i allvarliga konsekvenser för Davidsson är uttalandet att betrakta som en legitim åsikt för politiker inom KDU och i förlängningen KD. Sparka ut homo- och transfoben om ni vill vara trovärdiga i hbtq-politiska frågor! Många hbtq-muslimer utstår dubbelt förtryck i Sverige, dels som muslimer – den mest förföljda gruppen i världen idag – och som hbtq-personer (både inom och utom de egna familjekretsarna).
Hbtq-flyktingar utstår rättsosäkra asylprövningar och många utvisas till länder där det är troligt att de mördas. På flyktingförläggningar tvingas öppna transpersoner utstå trakasserier från andra boende. Personalen saknar kunskap och vet inte hur de ska ta sig an problematiken. Hälften av alla transpersoner (som är svenska medborgare) har någon gång funderat på att ta sitt liv. En tredjedel har aktivt försökt göra verklighet av tankarna och några har, dessvärre, lyckats.
Det är dock viktigt att tillägga att, även om transfrågor länge varit lågprioriterade i politiken, så har mycket hänt på kort tid de senaste åren och vi har all anledning att känna hopp om framtiden. Jag riktar mig särskilt till transungdomar med den frasen, jag vill att ni ska veta att det blir bättre och att de hårt arbetande aktivisterna inom RFSL når fram till regeringen (även om politikerna kan ta mer än lovligt lång tid på sig).
Nästa kliv tillsammans, som politisk rörelse, ligger i förståelsen att – även om vi kommit långt och vunnit många och stora segrar – så är kampen långt ifrån över och för vissa av oss är läget akut. För att vi som politisk rörelse ska vinna ytterligare segrar gäller det att vi ser varandra, lyssnar på varandra, förstår varandra, driver våra egna och varandras frågor.
Kung Kristina Alexander säger i pjäsen med samma namn: "Varje gång jag älskar är det som om det inte vore på riktigt. Det kan aldrig bli på riktigt, för jag är inte en man i kroppen". Kristina är i pjäsen en transman – men alldeles oavsett om vi är homo, bi, trans, intersex, asexuella eller queers så tror jag de flesta av oss känner igen sig i Kristina Alexanders ord. Att hela ens väsen ogiltigförklaras när en inte är igenkännbar för normens blick. Det utanförskapet är vår gemensamma nämnare. Det är den normativa blicken – och orättvisorna som springer ur den – vi tillsammans ska bekämpa och stå enade emot.
Som politiskt kollektiv har vi, som sagt, vunnit många och stora segrar: 1944 avkriminaliserades homosexualitet, 1972 blev det lagligt att genomgå könsbekräftande kirurgi (om än med krav på sterilisering), 1978 sänktes myndighetsåldern för samkönat sex (från 18 till 15 år) och blev därmed likställt med olikkönat sex, 1979 togs sjukdomsstämpeln för homosexualitet bort, 1987 infördes en sambolag för homosexuella par och även ett förbud mot olaga diskriminering, 2009 blev samkönade äktenskap lagliga, 2013 avskaffades tvångssteriliseringarna av transpersoner som önskar byta juridiskt kön och 2018 väntas skadestånd utbetalas till oss som drabbats och transpersoner ska även läggas till i hetslagstiftningen. (Nu hoppas vi också att vi får en ny könstillhörighetslag och att 18 års-gränsen tas bort.)
Allt detta är resultat av ilsken aktivism i kombination med tålmodigt politiskt påverkansarbete. Det ena klarar sig inte utan det andra. Därför är det kontraproduktivt när vi slår varandra i huvudet med att någon ”är för arg” eller ”för välvilligt inställd till normativet”. Båda krafterna behövs, den ilskna och den progressiva. Vi gör sällan nytta när vi bråkar sinsemellan (en del separatistiska sammanhang och interna samtal om strategier, ja, det kan behövas ibland, men när vi intar olika positioner inom communityt – och skapar skyttegravskrig – då har den bredare kampen upphört).
Kalla mig klyschig, men vi kommer alltid vara som starkast när vi står enade tillsammans som mångfacetterad rörelse. Ett bra första steg som enskild individ att bidra till kollektivet är att bli medlem i RFSL och stötta det viktiga påverkansarbete de driver. Gå också i paraden på lördag, vifta med regnbågsflaggor och vägra böja dig för hatet. (Självklart ska vi vara försiktiga om våldet ligger i luften.)
Säg ifrån varje gång du hör någon yttra en rasistisk eller hbtq-fobisk kommentar. Om du har tid och möjlighet; engagera dig som volontär, till exempel i RFSL Newcomers eller skänk valfritt bidrag till Homan, en organisation som samlar hbtq-muslimer och hbtq-flyktingar i Göteborg. Jag tror på förändring, på oss som kollektiv och som politisk rörelse. Tillsammans ska vi stärka sammanhållningen i vårt fantastiska, mångfacetterade community. Till minne av trans- och solidaritetsaktivisterna Sylvia Rivera och Marsha P Johnson höjer jag min näve och upprepar deras ord:
We are tired of running, we intend to fight for our rights until we get them.
Det är precis vad vi ska gör tillsammans!
HAPPY PRIDE!!!
Haydar Adelson håller tal på invigningen.
Aleksa Lundberg invigningstalar.
Svenska amerikansk fotbollförbundet fick ta emot fackförbundet Unionens hbtq-pris som Sveriges hbtq-vänligaste arbetsplats, som första idrottsförbund i världen att hbtq-certifiera sig.
RFSL Regnbågspriset uppmärksammar personer eller organisationer som gjort viktiga insatser för hbtq-samhället under det gångna året. Årets regnbågspris överlämnas här till Rickard Söderberg.
