På Mynttorget sitter ett hundratal asylsökande unga pojkar och flickor sedan söndagen. I ett öppet brev till Migrationsverkets generaldirektör har de skrivit:

”Hej Mikael Ribbenvik! Hoppas du mår bra och ha det så kul med dina kära och nära. När du läser det här mejlet sitter vi över hundra unga på Mynttorget och väntar på dig! Vi väntar på dig för att du är den som kan ge oss unga människor en chans att leva. Du kan skydda tusentals människors som har flytt från krig, våld och hat från döden. Du kan stoppa utvisningarna till Afghanistan”.

– Afghanistan är inte ett säkert land, det pågår krig och varje dag sprängs bomber på gator och torg. Många av oss ensamkommande afghaner är utvisningshotade. Av varje tio personer jag känner har enbart en fått uppehållstillstånd, de andra ska utvisas. Vi känner en cancersjuk som fick avslag och nu sover han på gatorna, utan pengar och skydd, säger Zahra Khavari. Sara Ahmadi och Nahid Jafari nickar med besvikna miner.

De unga kvinnorna som sitter samlade i en grupp på Mynttorget bland andra strejkande bekräftar detta och menar att ingen lyssnar på dem när de berättar hur utsatta de är och hur farligt det är i Afghanistan.

– Jag flyttade med mina föräldrar till Iran när jag var tre år. Vad ska jag göra i Afghanistan om jag utvisas, undrar Nahid Jafari.

Varför flydde ni Iran?

– På grund av rasism och, förstås, var och en av egna personliga skäl. Det finns ingen framtid för afghanska barn i Iran, vi får inte utbilda oss till exempel, säger Nahid Jafari och de andra instämmer.

Zahra Khavari, Sara Ahmadi och Nahid Jafari.

Alla lyssnar

Plötsligt blir det helt tyst och en bestämd röst ekar över Mynttorget. Det är de strejkandes talesperson Fatemeh Khavari, ordförande för Ensamkommandes förbund Stockholm, som informerar strejkdeltagarna:

– Nu har vi suttit här i nästan 24 timmar och ni ser att media uppmärksammar vår stejk, snart kommer även internationella medier... Ordförande för Flyktinggruppernas riksråd (Farr) är här för att visa solidaritet med oss. Men som vi har sagt till alla de föreningar och organisationer som vill ansluta sig till strejken att vi uppskattar detta men vi vill göra det här själva! De är oroliga och menar att vi inte ska stanna kvar över natten, vi kan bli attackerade av rasisterna, befarar de... Men vi stannar kvar! Vi gör motstånd och sitter kvar tills vi får besked angående vårt krav! Vi har själva organiserat denna aktion och vi fortsätter själva, även om det tar en månad ger vi inte upp, menade Khavari.

Sanna Vestin, ordförande för Farr, förstår beslutet och tycker att det är bra att asylsökande organiserar sig och driver sina krav. Samtidigt säger hon att Farr kommer att ställa upp och hjälpa till med det som behövs.

Fatemeh Khavari säger till Feministiskt perspektiv att flera bussar är på väg från hela landet och att många fler ungdomar kommer att ansluta sig till strejken redan på måndagskvällen.

– Vi vill sköta det här själva och representera oss själva. Om vi blir attackerade av nazister och rasister eller sitter här hungriga och blir sjuka, blir det de vuxnas ansvar. De får lyssna på oss. Stoppa utvisningarna! Då går vi härifrån.

Khavari hoppas att polisen tar läget på allvar, i och med att många av de strejkande är minderåriga, och att de ska få skydd av polisen i fall de blir utsatta för våld.

Dags att äta

Någon delar ut bröd och gurka som pålägg. Nahid Jafari tar en brödskiva och berättar om sitt liv som asylsökande ung kvinna.

Hur har du det på flyktingförläggningen. Är det svårare för tjejer?

– Absolut! Vi flickor är så få i antal, där jag bor var vi tre flickor, nu är vi bara två. Vet du hur många gånger och hur länge jag försökt att förflyttas därifrån, men jag får inte det. Det är svårt att vara så få bland så många tonårspojkar. De får för sig att flickor som har flytt ensamma utan sina familjer inte är ”bra tjejer”, de tror att vi har rymt hemifrån och visar ingen respekt. Jag är tvungen att ha slöja på mig, delvis för att skydda mig, även inne i sovrummet.

Berätta om dina drömmar. Om du får asyl, vad ska du göra?

– Det första är att ha en bostad för mig själv och ett jobb för att försörja mig. Ett vanligt liv, helt enkelt. Jag vill plugga och bli ingenjör.

När klockan närmar sig 17 ansluter allt fler unga afghaner. En del har redan fått asyl och kommer för att stödja de som riskerar utvisas.