”Våld mot barn verkar bara vara intressant i den mån det kan inplaceras i en analys av våld som konstruerar män som förövare och kvinnor som offer, men det går inte att lägga detta förståelsefilter på vuxnas våld mot barn”, skriver Agnes Vittstrand, angående tystnaden efter mordet på de tre barnen i Göteborg i juli.
Den 20 juli blev tre barn mördade i Göteborgstrakten, eventuellt av sin mamma. Till en början var pappan misstänkt och häktad, och sociala medier var fulla av ställningstaganden mot mäns våld mot kvinnor. Så många talade om de tre dödade barnen som om deras död var en effekt av att en man mördat en kvinna, som om barnen inte var mördade, ibland som om de inte ens var döda.
Morden på barnen beskrevs som ”mäns våld mot kvinnor”, och jag såg formuleringar som “kvinnohatet skördar dödsoffer” och ”barn som växer upp i våldets skugga”. Vi är vana vid att beskriva våld i heterofamiljer så, som något som drabbar barnen via mamman. När det sedan visade sig att mamman var den troliga förövaren blev det tyst. Våld mot barn verkar bara vara intressant i den mån det kan inplaceras i en analys av våld som konstruerar män som förövare och kvinnor som offer, men det går inte att lägga detta förståelsefilter på vuxnas våld mot barn.
Enligt Brottsförebyggande rådet begås cirka 40 procent av det anmälda våldet mot barn under sju år av kvinnor, och när det gäller mord på barn är förövaren en kvinna i fler än tre av tio fall. Att då tala om “mäns våld” är fel, och att säga “mot kvinnor” är bara konstigt. Hur ska vi kunna förstå och motverka våldet om vi inte ens kan erkänna vem som är förövare och vem som är offer?
Den 7 augusti skrev Expressen om en ny studie utförd vid Linköpings universitet, som visar att mammor är förövare i nära hälften av misshandelsfallen. I artikeln intervjuas Caspian som blev misshandlad, utsatt för mordförsök och sexuella övergrepp av sin mamma. Han säger att han haft lättare att försonas med moderns våld än med omgivningens oförmåga att acceptera att mamman var förövare. Han säger också: “Oavsett om man är kille eller tjej så är man ett barn.”
För när man blir misshandlad av en person som är tre gånger större än en själv och har all makt över ens liv, då spelar inte förövarens eller offrets kön någon avgörande roll. Det handlar inte om mäns våld mot kvinnor utan om vuxnas våld mot barn. Barn är underordnade både män och kvinnor, juridiskt, fysiskt, praktiskt och ekonomiskt. Underordning får alltid konsekvenser och överordning kommer alltid att missbrukas. Makt och våld hänger samman.
I artikeln i Expressen används termen ”utökad suicid” om barn som blir mördade, även i fall där föräldrarna inte dött.
När det gäller fallet i Göteborgstrakten har mammans eventuella trippelmord kallats ”utvidgat självmord” i massmedia. De tre mördade barnen beskrivs inte som separata personer. På så vis förminskas och förtigs vuxnas våld mot barn. Men barnen är fortfarande döda. Alla tre, individuellt mördade. Tre personer med egna intressen är borta. Det får inte var en bisak, det får inte beskrivas som en olycklig effekt av någons våld mot sin partner eller sig själv. Vi måste orka se våldet ur den drabbades perspektiv.
Om vi inte tycker att ordet ”kvinnomisshandel” duger för att beskriva mäns våld mot kvinnor, eller våld i nära relationer, så kan vi inte heller använda ordet ”barnmisshandel”. Vi måste våga tala om ”vuxnas våld mot barn” istället. Vi måste förstå och erkänna de strukturer som leder till att vuxna misshandlar, våldtar och dödar barn, och vi måste våga förstå att vuxna är ett förövarkollektiv i relation till barn på samma sätt som män är det i relation till kvinnor. Det är kanske inte bekvämt, men så vitt jag kan se är det den enda förståelsen som överensstämmer med verkligheten.
