I september börjar kursen Litteratur och vithetskritik på institutionen för litteratur, idéhistoria och religion i Göteborg. Kursen är en av olika alternativ i ämnesfördjupning i litteraturvetenskap och kommer att hållas av litteraturvetaren Therese Svensson, tillsammans med Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik, och Vuokko Hirvonen, professor i samisk litteratur.

– Vithetskritik kommer från engelskans Critical whiteness studies och syftar på ett kritiskt perspektiv där man studerar rasifiering genom att titta på den överordnade positionen i den strukturella rasismen, säger Therese Svensson.

– Detta perspektiv har funnits med som en integrerad del i svarta amerikaners litteratur och filosofi under hela 1900-talet, men det var först mot slutet som det började benämnas som vithetskritik. Den nobelprisade författaren Toni Morrison var en viktig förgrundsgestalt då hon gav ut essäsamlingen Mörkt spel. Vithet och den litterära fantasin 1992. I den skriver hon bland annat att hon vill undersöka ”hur rasismen påverkar dem som håller den vid liv”. Det är en formulering som visar på att vithetskritiken vill förstå hur det går till när vitheten reproduceras som något gott och eftersträvansvärt på så mångas bekostnad.

– Den litteraturvetenskapliga vithetskritiken tittar på hur vithet görs i litterära texter, både genom hur berättelser skrivs fram och vad de berättar. Jag tror att vi på så vis kan lyfta fram estetiska och existentiella aspekter av vitheten, som kan vara relevanta även för livet bortom litteraturen. På kursen studerar vi svenskspråkig litteratur, både borgerliga och arbetarlitterära texter från början av 1900-talet och mer aktuell litteratur som tematiserar migrations- och urfolkserfarenheter i Skandinavien. Vi tittar på hur fenomen som vithet, rasifiering och kolonialism framträder i texterna, men också hur de utmanas och hur avkolonisering kan ske.

– Jag undersöker hur jag kan göra dekoloniserande läsningar av svenskspråkig litteratur från tidigt 1900-tal. Vithetskritiken är ett viktigt steg i det arbetet, men inte det enda. För att dekolonisera behöver även andra berättelser än de koloniala artikuleras och bli hörda och faran med vithetskritiken är att den stannar vid ett redogörande av maktens berättelser. Jag läser verk av bland andra Dan Andersson, Selma Lagerlöf, Moa Martinson och Hjalmar Söderberg. Tidigare läsningar av den här litteraturen har inte lyft fram hur de tematiserar vithet, rasifiering och kolonialism i någon större utsträckning. Vithetskritiken blir därför ett grundläggande verktyg för att uppmärksamma hur viktiga dessa fenomen är för svensk litteraturvetenskap.

Vad tror du vithetskritik kan bidra med för det antirasistiska/postkoloniala samtalet i Sverige?

– Svår fråga, som jag inte kan ge ett svar på. Men jag tror att den typ av vithetskritik som vi kommer att ägna oss åt på kursen kan hjälpa oss att förstå hur olika maktordningar agerar ihop och formar föreställningar om vad det innebär att vara människa. Dessa föreställningar har visat sig vara djupt destruktiva inte bara för de människor som utesluts ur föreställningen om människan, utan också för andra djur och den planet som är vårt gemensamma hem.