”Kampen mot att inte låta rasismen ta sig in, in i anden, där du är i all din magnifika komplexitet. När en människa fråntas sin mystik fråntas hen livet”, skriver författaren Joel Mauricio Isabel Ortiz, i vår aktuell med debut på Norstedt, i en krönika om rasism och kravet på autencitet i skrivandet.
I vår debuterar jag med min roman Sången om en son på Norstedt och i skrivande stund har jag precis fått till slutet på boken. Romanen handlar om en icke-binär adopterad queer person, precis fyllda trettio år, som försöker hantera sin nutid och dåtid. Hur hen hanterar relationen mellan familjemedlemmar, en död adoptivmamma, en okänd första mamma, en sjuk vän, en olycklig kärlek, alkohol, droger och sex.
Något jag ofta grunnar på är fiktionen, vem har rätt till den? Eller snarare något jag tvingas grunna på eftersom jag möter de mest enastående kommentarerna kring mitt konstnärliga skrivande.
Är rasifierades kunskap bara deras erfarenhet?
Under 2017 är jag en del av Riksteaterns residensverksamhet som dramatiker och regissör, ett projekt som sjösatts för att hitta så kallat ”nya röster”. När det kommer till mina bedrifter som debuterande dramatiker och skönlitterär författare har jag fått otaliga kommentarer, från vita personer, om hur självklart det är att just jag har tilldelats de här engagemangen, utan att personen ifråga någonsin har läst eller hört ett ord ur mina verk. För att ta exempel ur den så kallade verkligheten: två vita kvinnor, oberoende av varandra vid två olika tillfällen, inom den etablerade kulturen uttryckte sig på följande sätt till mig personligen, när nyheten om min kommande roman nådde deras öron: ”Jag önskar att jag också var blatte, queer och adopterad! Då hade en fått ett bokkontrakt minsann.”
Kommentarerna rör sig alltså föga förvånande kring min ras, identitet, sexualitet och att jag är adopterad. Jag kan även hitta liknade tongångar i det mediala samtalet kring litterär kvalité, vem som får skriva om vad-debatten, ”identitets politik” och så vidare. Att skapande personer som rasifieras egentligen inte lever upp till kvalitetskraven, att vi (vi är ju ingen på något vis homogen grupp men för den vita blicken ses vi som en massa) enbart är benägna att skapa självbiografiska narrativ, ”direkt från gatan”, och att vår identitet, eller snarare vitas bild av vår identitet, är enda anledningen att vi får vistas i de kulturellt kvalitativa ”fina” rummen eftersom vi är mångfald, och därmed ses inte våra alster som konst. En konsekvens av detta är att det hämmar skapandet och offentlighetens möjlighet att uppleva konst som konst. Det är en demokratisk fråga i allra högsta grad.
Det första folk brukar fråga mig om min bok är om den är självbiografisk.
Kravet på autenticitet, det har jag mött i flera sammanhang som skådespelare, dramatiker och författare. Personer, oftast de som är vita och cis-heterosexuella verkar helt enkelt ha svårt att processa att andra personer som inte är som dem också behärskar fiktionens hantverk, alltså finkulturen, som ena värsta Karl Ove Knausgård eller Lars Norén.
Ve den som inte är en vit cis-heterosexuell man ur medelklassen med vanligt förekommande funktionsuppsättning som skriver i jagform. Jag kan faktiskt inte förstå att det inte verkar möjligt att tillämpa samma bemötande, analys, kritik som de får vid deras jagforms skrivande. Där fördjupas samtalen kring handling, karaktärer, stil, språket, skrivandet, tanken, estetik etcetera. Istället ska alla vi som inte är vita heterosexuella cis-män sitta och förklara vad som eventuellt har hänt eller inte hänt oss själva i våra egna autentiska vardagliga liv.
Mitt förlag frågade mig hur jag hade tänkt prata om boken i media när den publiceras. Då slog det mig att de troligtvis förväntat sig att min bok är självbiografisk.
Bortom idén om autencitet
Men jag ska erkänna, jag har som intresse att leka med fiktionen och ”verkligheten”. Att lura, suggestivt egga läsaren, som grepp för att närma mig något i mig själv som kan benämnas som sant. Jag tror inte att det finns ett enda autentisk jag i någon av oss, snarare tusentals halvdana versioner av idén om ett jag.
Kanske ska jag mäta bokens innehåll och rada upp exakt information om vad som är ren fiktion och vad som är direkt taget ur mitt eget verkliga liv? Kanske är det så att ingen bryr sig ett skit om vad som är fiktion och vad som är baserat på verkliga händelser.
Är någon nedskriven text någonsin något annat än just fiktion? Subjektets perspektiv är troligtvis alltid fiktion. Situationer och människor som vi minns som sårat, älskat, traumatiserat oss, som varit en del i skapandet av det som vi uppfattar som vår person är bara fragmentariska vindbyar som vi klistrar ihop till en sanning.
Att skriva har i vilket fall blivit en nödvändighet för mig och kan inte riktigt förklaras mer än som ett begär. I mitt skapande vill jag enbart ta ansvar för berättelsen och orden.
När en skapande person som rasifieras reduceras till någonting annat än konstnär tas något ifrån en, och de här rasistiska mekanismerna påverkar såklart inte bara konstnärer. Det är tyvärr något alla som möter rasism, i synnerhet queerfeminina personer och transpersoner som rasifieras, måste hantera och kämpa emot.
Kampen mot att inte låta rasismen ta sig in, in i anden, där du är i all din magnifika komplexitet. När en människa fråntas sin mystik fråntas hen livet.
Följande citat summerar ihop detta mer begåvat än vad jag någonsin kommer lyckas med.
”Fiktion är sanning. Du vänder dig till fiktion när du inte kan uttrycka verkligheten genom fotnoter och reportage.” (Arundhati Roy, i en intervju i The Nation 17 juli, DN 20 juli)
