”Det är dags att syna EU-parlamentarikerna om vilket ansvar de har i budgetarbetet som formas av en alltmer hårdför och militaristisk fästningspolitik", uppmanar Malin Björk (V) i veckans EU-krönika.
EU-parlamentet börjar sakta men säkert få upp farten efter sommarstängningen. För oss vänsterpolitiker finns det så otroligt mycket som måste göras. Det är liksom uppförsbacke, som ni säkert förstått. Det är demokratifientliga handelsavtal som ska synliggöras, deportationsavtal som ska rivas upp och en aborträttskamp som ska drivas. Och så intensifieras arbetet med EU:s kolossala budget.
Ibland inom EU-politiken har EU-parlamentet lagstiftande makt tillsammans med medlemsländernas regeringar. Det gäller till exempel migrationspolitiken. Men vi har inget eller lite att säga till om när det gäller förhållandet till tredje länder, som beväpningen av libysk milis och överenskommelser med Recep Tayyip Erdoğan för att stoppa flyktingar.
Något vi i EU-parlamentet har makt över, tillsammans med regeringarna, är EU:s budget. Min filosofi som feminist är att det alltid är bra att ha koll på vart pengarna går – och vart de inte går. Budgetarbetet är en kamp om vad som är viktigt. Det speglar också vilka samhällen vi vill bygga. Vänsterpartiet står i budgetsammanhang upp för ett rättvist och solidariskt samhälle där våra gemensamma tillgångar används för att fördela resurser och möjligheter, för att bygga ett samhälle där alla – med våra olika behov – får plats. Där vi kliver in i framtiden tillsammans. Dessa värderingar och ingångar styr också mitt arbete och syn på EU:s budget.
Min första tanke är att EU:s budget är alltför stor och omfattande. Kopplat till EU:s ohållbara ekonomiska politik innebär den ökande klyftor istället för ökad jämlikhet. Den ineffektiva jordbrukspolitiken och delar av strukturfonderna är bortom all kontroll och bygger varken på ekologiska eller sociala hållbarhetsmål. Någon feministisk analys av EU:s budget finns naturligtvis inte.
I EU-parlamentets vänstergrupp samarbetar vi för att lägga progressiva budgetförslag för ökad rättvisa, jämlikhet, jämställdhet, bättre arbetsliv och ekologisk hållbarhet. En allt viktigare del av budgetarbetet är också att motverka EU:s satsningar på militär upprustning. Det är en ganska tuff uppgift med tanke på EUs nuvarande inriktning.
Utöver det gemensamma arbetet i EU-parlamentets vänstergrupp har jag lagt egna feministiska budgetförslag. Två av dem går ut på att EU ska kompensera för det bortfall i finansiering av sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) och aborträttsarbete som Trump-administrationens så kallade gag rule innebär. Hittills har vi fått igenom riktigt bra skrivningar. Nu gäller det att vi också får siffrorna att hänga med – alltså att anslagen ökar, inte bara att inriktningen på vart pengarna i biståndet ska gå ändras.
Tillsammans med mina vänsterkollegor har vi också lagt förslag om att dra in finansieringen för EU:s alltmer militariserade gränspolis, SuperFrontex. Istället föreslår vi att EU finansierar ett storskaligt livräddningsarbete på Medelhavet. Vi har också lagt viktiga förslag på satsningar som innebär att EU:s flyktingpolitik styrs om för att satsa på mottagande och integration istället för att militarisera gränser och finansiera deportationer.
Tyvärr brukar EU:s budgetarbete i EU-parlamentet sluta med att den socialdemokratiska gruppen gör upp med högergrupperna om innehållet. Hittills har det inneburit ökad militarisering, utbyggd fästning Europa-politik, bristande anslag till jämställdhet, futtiga summor till arbetet mot homofobi, rasism, tillgänglighetsfrågor och fortsatt stöd till en storskalig och ekologiskt ohållbar jordbrukspolitik.
Det är dags att syna EU-parlamentarikerna – och deras politiska grupper – om vilket ansvar de har i budgetarbetet som formas av en alltmer hårdför och militaristisk fästningspolitik. Det gäller att stå upp för sina värderingar och de samhällen vi vill bygga, också när vi beslutar om pengarna på EU-nivå.
