Bland annonser för danskurser, körkort, hårklippning, symaskiner och turistsängar hittar man dem, annonserna efter barn i tidig 1900-talspress. ”Ett friskt Barn av bättre föräldrar önskas i nyktert och snyggt hem mot en summa ett för allt. Sv. Till ’adoptiv’, ann.-kont. Hornsg. 170.”
Efter böckerna Farfar var rasbiolog och Fallna kvinnor är Eva. F. Dahlgren tillbaka med Vad hände med barnen? Hur de minsta blev en handelsvara, den avslutande delen i hennes trilogi om människors värde under 1900-talets första hälft och ett ytterligare, relativt undanskymt stycke svensk historia.
Därmed rör sig trilogin mellan några välbekanta yttre poler inom en lika välbekant maktordning: från en upphöjd vetenskapsman, till det ofta ansiktslösa kollektivet av samhällets lägst sedda kvinnor och nu slutligen, likaledes sedda barn. I detta fall barnen till de i föregående bok porträtterade kvinnorna på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona. Vi får vi följa Kerstin, Rut, Eddie, Mona och andra barn från 1920-talets Lilla Hemmet i Stockholm – ”världens första asyl för barn födda med syfilis” som Dahlgren beskriver det – och vidare ut i en värld av barnavårds- och fosterbarnsanstalter.
Förtryck med välgörenhet som kamouflage
Barnen sorteras och barnen bedöms: A-barn och B-barn. ”Asocialt levnadssätt” ansågs ligga i generna, och beteckningarna haglade. Missanpassade. Imbecilla. Sinnesslöa. Efterblivna. Undermåliga. Barn som objekt. Barn på utannonsering, på kontrakt, på öppet köp, för uppsägning. Barn som det prutas på. Barn som är sålda på auktion till lägstbjudande. På institutioner eller geografiskt utflyttade till öar isolerades barnen med minimal rymningsrisk och utan möjlighet att, som man tänkte sig, ”smitta” andra moraliskt. De diskriminerades ofta som en andra sorteringens barn, och utnyttjades av fosterhem som arbetskraft under mer eller mindre slavliknande förhållanden. Inte sällan tvingades fattiga arrendatorer via sina kontrakt att ta emot fosterbarn.
Vi talar forsterbarnsindustri som konservativ social ingenjörskonst. Det är ett cyniskt system med exploatering av fattiga familjer, mödrar och barn som vänds mot varandra, och med välgörenhetens skenbart oskuldsfulla ord som kamouflageklädsel.
Rasbiologins idétradition är huvudtemat i Dahlgrens trilogi, och det på ett specifikt sätt: som tidens smutsiga disciplineringsverktyg för att kvarhålla människor i underordning. Vilka barn ska ges vilka möjligheter? ”Människovärde”, ”samhällets bottensats”, ”handelsvara” - nyckelorden i trilogins undertitlar pekar alla mot klassiska komponenter i en underordningens historia och diskurs.
Så är Vad hände med barnen? en lyhörd berättelse om det skoningslösa klassamhället i dåtidens Sverige. Om fattigdom, kåkstäder, massarbetslöshet, nödhjälps- och tvångsarbete, epidemier, undernäring och underordning. Om dragiga ruckel, dragiga golv, fuktdrypande väggar, omfattande trångboddhet och en standard som är avsevärt sämre än bland arbetarfamiljer i övriga Europa vid samma tid. Enligt bostadsräkningar kunde ända upp till sexton personer trängas i ett rum och kök. Vuxna sov sittande i skift, barn sov i byrålådor.
Poetisk skärpa och skarp analys
Att följa huvudpersonerna innebär nu som tidigare att följa författarens väg ned i arkiven, det kan var landsarkiv, dagstidningar, fotoalbum, privata brev, myndighetskorrespondens, fosterhemsnoteringar och journaler från sjukhus, barnhus och fattigvård. Samtidigt bjuds läsaren in till en fiktiv berättelse, ett ”fiktivt hus” som Dahlgren kallar det. Till detta hus går det telefonledningar, och med poetisk skärpa formulerar hon också det egna hantverket med fakta och fiktion: ”Faktauppgifterna slår jag ner som telegrafstolpar i marken. Sedan spänner jag trådar mellan dem. Avlyssnar vibrationerna för att komma karaktärerna nära”. Det är i denna balansakt med fakta och fiktion som Dahlgrens omisskännliga berättarkraft gör sig gällande, med omsorgsfullhet, strävan efter förståelse och empati med samhällets mest utsatta. Det är litterärt reportage med djupt personlig och en intressant lågintensiv röst. I arkiven hittar Dahlgren jämväl den legendariske socialdemokratiske finansministern Gunnar Strängs pappa som ett av de många fosterbarnen på ön Gålö. Hon blir förstås nyfiken på hur familjens så kallade klassresa har sett ut. Symbolvärdet i att Sverige i dag – mer än hundra år senare – har en statsminister som varit fosterbarn och öppet pratar om detta ska inte underskattas. Det är ett kvitto på och en påminnelse hur välfärdssamhällets framväxt och 1900-talets politiska reformer gjort att många av oss alls har fått möjlighet till andra, värdigare liv än vi annars skulle haft.
Dahlgren försitter samtidigt inte chansen till samtidspolitiska resonemang tillsammans med nationalekonomer, ekonomi- och barndomshistoriker. Det med utgångspunkt i samhällsutveckling, praktikers och beteckningars successiva förskjutning. Ta förskjutningarna från uttryckliga slavauktioner till auktioner av barn som tvingas till barnarbete under slavliknande förhållande, och från att i förra fall säljas till högstbjudande och i senare fall till lägstbjudande. Eller förskjutningen av ord från auktion, utackordering och det lite finare utpensionering till det i dag relativt neutrala ordet upphandling.
I detta aktualiserar Dahlgren flera brännbara spörsmål. Är dåtidens barnaktioner en ”tidig form av offentlig upphandling” av omsorgstjänster, som en av henne intervjuad nationalekonom föreslår? Handlar allt om språkhyfsning och lite förfinade metoder? Vilket leder till den i dagens politiska landskap angelägna frågan: när upphör konservativ social ingenjörskonst att vara just konservativ? Mer vardagligt sätter det även frågan om kvalitetskrav i dagens upphandlingspraktiker i en angelägen dager.
Privilegiesamhällets historia är och förblir en smutsig del av människans historia. Jag vet inte många som med så lyhörd hand som Eva F Dahlgren förmår att skriva fram denna utan att samtidigt fjärma läsare ifrån sig med övertydlig politisk agenda och plakatpolitiska poänger. Det är en grandios författargärning. Förlaget borde ge ut trilogin i en tung samlingsvolym.
