I Stockholm blev det en stor demonstration med inkluderande paroller och deltagare från olika håll. Demonstrationståget avslutades med tal. Kraven var: Höj pensionerna! Höj LSS-stödet! Stötta BB-ockupationen! Och stoppa utvisningarna till Afghanistan!
Samma dag överlämnade Vi står inte ut-rörelsen en namninsamling med krav om amnesti till fem riksdagspartier och Feministiskt initiativ. 60 000 personer och 200 organisationer skrev under kravet.
Dessutom skrev 85 författare och kulturarbetare i ett upprop att de inte accepterar att Sverige deporterar flyktingar – varken barn eller vuxna – till ett land dit svenskar avråds från att åka av säkerhetsskäl:
”Vi är författare, översättare och kulturarbetare som stödjer de afghanska ungdomarna som sittstrejkar över hela Sverige i deras rätt att slippa deporteras till ett av världens farligaste länder – Afghanistan.”
I en debattartikel på onsdagen skrev Maria Ferm, gruppledare och migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet att en ny lag kan krävas för att hjälpa de ensamkommande:
”Vi i Miljöpartiet vill att de som kom som ensamkommande barn under 2015 ska få stanna i Sverige. Vi har jobbat hårt för att det ska bli verklighet. Tyvärr har de lösningar vi genomfört under de senaste åren lett till att betydligt färre än vad det var tänkt får stanna när verkligheten förändrats snabbt. Därför behöver vi nu genomföra förändringar som gör att denna grupp får stanna, så som tanken var redan 2015.”
Vid demonstrationen höll Fatemeh Khavari, talesperson för Ung i Sverige och de sittstrejkande ungdomarna tal och sade bland annat:
– Alla som är här i dag är Sveriges framtid! Känner ni kraften hos oss när vi är tillsammans? Känner ni att ni mår bättre när ni öppnar era hjärtan för varandra? Känner ni att människor har makten? Det gör vi. Vi är Ung i Sverige och vi är inte ensamma längre, för vi har en folkrörelse som bygger landet tillsammans med oss.
Khavari berättade om rörelsens nya projekt och att Ung i Sverige startar egen bostadsförmedling.
– Det handlar om det viktigaste för att vara trygg. Att ha ett hem. Det är ett jättestort problem nu som ungdomarna upplever. De tvingas flytta. Migrationsverket och kommunerna skickar dem över hela landet när de skrivs upp i ålder. De får inget boende efter sitt tredje avslag. Vart ska de ta vägen? Vart tar man vägen om man är ensamkommande ungdom som precis har börjar bygga ett liv i Sverige? Vart skulle du ta vägen?
– Öppna hemmet åt en ensamkommande ungdom, vi ska lära av varandra och finnas där när det behövs. Samhället sviker oss alla och då måste vi hjälpas åt. En och två bli starkare, två och tre blir starkare, tre och fyra blir toppenbra stark.
– Afghanistan är inte säkert och det blir farligare varje dag. Den som utvisas kommer att dö. Antingen i mord eller explosion, eller i sitt psyke. Allt hopp försvinner. All anledning att leva försvinner. Vi tänker inte ta samma väg som de vuxna före oss i Afghanistan. Vi tänker inte vända oss emot varandra. Vi ska skapa en ny väg. Vi vet vad som händer om grupper ställs emot varandra. Olika folkgrupper. Människor dör. Därför vill vi inte att grupper ska hata varandra i Sverige. Vi vill bygga landet med alla. Du som är pensionär. Du som har svårt i skolan. Du som sitter i rullstol. Du som inte får ett jobb. Du som är ensam mamma. Du som är ensam pappa. Du som är ensam. Med er ska vi bygga landet.
Om sittstrejken på Norra Bantorget sade Khavari:
– Vi är olika människor som strejkar på Norra Bantorget. Vi är alla afghaner men vi har olika bakgrund. Vissa har vuxit upp mest i Afghanistan. Vissa i Iran. Vissa i Pakistan. Vi ser olika ut och känner olika. Men vi är mer lika än olika ändå. Det är vad som gör oss starka är att vi kan hålla ihop ändå. Våra olikheter gör att vi är starka, vi kan mycket tillsammans, vi har sett mycket. Våra likheter gör att vi också behöver varandra. För vi är alla människor. Vi gråter tillsammans. Vi är arga på varandra ibland. Vi diskuterar och funderar. Vi skrattar också. Vi undrar om varför vi finns. Vi undrar om varför vi föddes som Afghaner. Vi älskar. Vi är människor. Därför ska vi hålla ihop. Vi vet att det tar tid att förändra. Men vi har redan gjort massor. Så tänk vad vi kan göra mer, om vi fortsätter kämpa och bygga landet tillsammans.
