– Det finns ingen information om samerna. Det är därför samerna håller på med konst och kultur. Går vi inte att konsumera så är vi irrelevanta. Att konsumera betyder att betala för, men också att ta slut på någonting. För att överleva, måste jag då urvattna min kultur? Jag dras ständigt med att antingen leva i min kultur eller prata om min kultur utåt, säger Timimie Märak.

Märak presenterar sig på samiska. En självklar del av vem den är. Uppväxten i både storstad och småstad är hen tacksam för. Men de olika bakgrunderna har skapat friktioner.

– Som same i ett icke-samiskt samhälle så görs du medveten om din identitet. Det handlar inte om att bli medveten utan att göras medveten. Vardagsrasismen är överallt. Vi hade annorlunda mössor och skor än de andra barnen. I familjen hängde alla i köket. När jag kom till mina svenska kompisar var det mer att man kanske hälsade på föräldrarna och sedan snabbt in och stänga in sig på sitt rum, berättar Märak.

Med och utan kolt

Den samiska identiteten har alltid varit närvarande, alltid gjort sig påmind. På samma sätt som dens transidentitet provocerar.

– Det är en konstant exotifiering. Inte bara för att jag ställer mig och gör saker offentligt. Utan för att jag är öppen med att jag är trans, att jag är queer. Att jag är kvinnokodad, ofta väldigt femmig vilket provocerar mycket människor. Att jag är same och genom att vara same så provocerar du människor oavsett om du har på dig kolten eller inte. Folk tycker att jag har normala kläder nu och då provocerar det att jag inte har kolt på mig och har jag kolten på mig så är det som att då har jag inte normala kläder på mig.

På 1600-talet började den svenska staten kolonalisera Sápmi. Rikskansler Axel Oxenstierna såg Norrland som en potentiell svensk koloni. Kyrkan ville göra samerna kristna. Kungen ville bryta silver och senare järnmalm. Runt om Sápmi är fortfarande gruvetableringarna en stor konflikt.

Märaks morfar brukade alltid säga till den att man inte ska gräva i det man inte vet vart det leder.

– Du vet aldrig vad du gräver fram för någonting. Någon kommer bli sjuk. Det kommer hända någonting. Jag vet att jag pratat med andra aktivister om nybyggare som har blivit galna för att de har rört mark som man inte ska bråka med. Det handlar om att ge och få, inte att ge och ta. Jag tänker många gånger att den sjukdomen är girighet. Där jag i min bröstkorg har ett rotsystem så har de ett hål. För varje gång du gräver i någonting du inte ska gräva i, varje gång du tar någonting du inte ska ta så rycker du i dina egna rötter. Till slut kommer det inte växa någonting mer där.

Rotsystem och det kollektiva är någonting Märak under samtalet återkommer till. Hur individualism och girighet sliter isär människor. Hemma i uppväxtens kök tog man hand om varandra. Timimie förklarar relationerna som ett rotsystem. Rötter till andra människor, till en plats och till en gemensam samexistens. Närheten mellan människor i ett mindre samhälle skapar ett tätare rotsystem.

– Första gången jag var i Malmö och uppträdde pratade jag om småstadsmentaliteten. Där träffade jag folk från andra småsamhällen i södra Sverige. Jag kunde helt plötsligt prata om dessa ämnen. Hur lockar vi våra ungdomar att stanna? Hur får vi folk att fortsätta med det här kollektiva tänket? Hur överlever vi? Att inse att det inte bara är norra Sverige som står inför de här frågorna. Jag tror det är en väldigt nyttig upplevelse.

Några av porträtten i utställningen Interruptions. Foto: Maria Hedberg

Sunt med ångest

Ångest över orättvisor och förtryck ser Märak som ett sundhetstecken. Ett sätt för kroppen att visa för hjärnan att det som sker inte är rätt. Att någonting måste förändras. Förtryck betyder för Märak begränsningar. Begränsningar i vem den får och inte får vara. Lösningen den ser är därför gränslöshet.

– Gränslösheten betyder att det är vi som sätter gränserna, inte någon annan. Det är någonting vi kommer överens om. Vi måste se gränslösheten i allt för allt hänger ihop. Det handlar om någon slags frihet under ansvar. Det handlar om ett kollektivt tänk.

Märak menar att kolonialiseringen av Sápmi handlar om mer än exploatering av naturresurser. Det handlar om ett förtryck. Ett ifrågasättande av Märaks existens. Ett ifrågasättande som begränsar och måste bekämpas.

– Att kämpa mot kolonialismen är någonting som du gör här inne, säger Märak och pekar mot bröstet.

– Ifall jag ställer mig på en scen och säger att jag kämpar mot kolonialismen men är sponsrad av Coca cola så tycker jag inte att jag är särskilt dekoloniserad. Om jag ska vara ärlig.

– Om jag ska vara ärlig, jag sitter ju och är ärlig. Dekoloniseringsprocessen är konstant och någonting som börjar i en själv. Det är någonting som vi måste göra för att må bra men också någonting vi måste göra gemensamt. När du kommer från en plats där du inte bara delar samma språk och plats utan också samma förtryck. Det är egentligen den mest tydliga bilden för mig, att vi borde kunna göra det tillsammans för vi delar ju samma förtryckare. Patriarkatet, kolonialismen, kapitalismen, alltihopa är samma sak.