Politisk instabilitet, ekonomiska påfrestningar, fördrivning och en upptrappning av migration som en följd av klimatkatastrofer måste tas på allvar. ”Därför behöver vi en feministisk klimatagenda med verkliga ekonomiska resurser och en klimatfinansiering som kanaliserar medel till de som vet och känner behoven bäst”, skriver Linnéa Engström (MP).
Den 16 oktober presenterar jag den första rapporten om klimaträttvisa och klimatflyktingar i EU-parlamentet. I rapporten kräver jag att fördrivning och migration av människor som en följd av klimatkatastrofer tas på allvar. Parlamentet har i en tidigare resolution noterat med oro att cirka 21,5 miljoner människor tvingades lämna sina hem mellan 2008 och 2013 på grund av naturkatastrofer.
Den klimatrelaterade utveckling vi ser globalt kommer med stor sannolikhet att bidra till politisk instabilitet, ekonomiska påfrestningar och en upptrappning av flyktingströmmmar och migration. Runt 2050 menar FN att världen kan ha 200 miljoner människor som drivits från sina hem på grund av klimatförändringar.
Det är ett framtidsperspektiv vi inte kan fortsätta att ignorera. Därför måste vi utveckla FN:s system för migration, befintliga definitioner och verktyg så att de också inkluderar denna kategori av flyktingar.
Samtidigt lyser jämställdhetsperspektivet med sin frånvaro i de olika processer och förhandlingar som pågår inom ramen för Parisavtalet. Det är ett allvarligt misstag. Alla referenser i avtalet om att jämställdhetsanpassa klimatstrategier är i princip frivilliga. Könsmaktsordningens negativa effekter på samhällens utveckling förstärks av klimatfrågan. FN har visat att kvinnor och barns utsatthet vid klimatkatastrofer är 14 gånger större än mäns. Av världens 1,4 miljarder mest fattiga är 66 procent kvinnor som lever i de länder som drabbas hårdast av klimatförändringarna.
Att respektera, skydda och främja mänskliga rättigheter och särskilt jämställdhet, kvinnors fulla deltagande enligt klimattoppmötet COP 18 beslut, kommer att vara avgörande om vi skall klara de enorma utmaningar vi står inför.
Kvinnor är avgörande förändringsaktörer när det gäller klimatfrågan. I FN:s klimatorganisation exkluderas fortfarande kvinnor från beslutsfattande positioner och när det gäller fördelning av klimatmedel.
Därför behöver vi en feministisk klimatagenda med verkliga ekonomiska resurser och en klimatfinansiering som kanaliserar medel till de som vet och känner behoven bäst: människor på lokal nivå som har hand om vattenförsörjning, jordbruk och energianvändning. Det är fortfarande i en överväldigande grad kvinnor i de länder som drabbas hårdast av klimatförändringarnas konsekvenser.
FN:s gröna klimatfond kommer att spela en viktig roll för finansieringen av anpassningsbehov i de länder som drabbas hårdast. Klimatfonden bör öronmärka stora resurser för kvinnors särskilda behov. Därför måste vi säkra kvinnors rättigheter, representation och resurser, det så kallade ”3R” i klimatavtalet.
Ett ljus i mörkret är att på klimattoppmöte i Bonn (COP23) i november ska förhoppningsvis en frivillig handlingsplan för ökad jämställdhet, förhandlas och antas. Den ska genomföras under två år, fram till 2019.
För att verkligen säkra jämställdhetsperspektivet i klimatarbetet är det viktigt att handlingsplanen innehåller konkreta mål, aktiviteter och indikatorer. Jag uppmanar därför EU-kommissionen och våra medlemsstater att medverka till att ett beslut tas i Bonn om en ambitiös handlingsplan med specifika mål, för vi kan glömma klimatet om vi inte satsar på jämställdhet.
