– Jag har fått möjligheten att dela den här sorgen genom mitt skrivande med så många andra kvinnor som upplevt precis samma sak, det om något är ett resultat av feminismen, säger Ariel Levy, aktuell med den svenska översättningen av The Rules do not apply. Feministiskt perspektiv träffade henne när hon var i Sverige för att prata om sin bok och feminismens konsekvenser på våra drömmar.
Jag sitter starstruck och väntar på den feministiska journalisten och författaren Ariel Levy, aktuell med den svenska översättningen av självbiografin The rules do not apply som kom ut ifjol. Den som inte har hört om Ariel Levy innan kommer definitivt att göra det nu, hennes bok är en vacker, mörk och realistiskt skildring av när ens drömmar kolliderar med verklighetens råhet. 2005 debuterade hon med boken Female chauvinist pigs och 2015 belönades hon med med Nation magazine award for essays and criticism för sin uppmärksammade essä ”Thanksgiving in Mongolia”. The rules do not apply, vars svenska titel är När reglerna har slutat gälla, är ett porträtt av en kvinna i sorg som ifrågasätter sig själv efter att hennes drömmar gått i kras, en smärtsam och personlig rannsakan där Levy själv försöker förstå vad som gick fel.
– Bokens titel kommer från att jag tänkte mycket på skillnaden mellan mig, min mamma och min mormors liv, vilka förutsättningar vi har haft för att kunna leva och hur våra villkor har sett ut. På en väldigt kort tid har mycket förändrats. När jag växte upp fanns inga av de förväntningar som min mamma och mormor växte upp med, det viktigaste var inte att jag skulle gifta mig och skaffa barn utan att göra det jag själv ville.
Hur tror du det påverkade dig? Att du fick prioritera dig själv och göra det du ville?
– Att växa upp i en rörelse som ifrågasatte regler, hierarkier och gränser var jätteviktigt för mig och för hela samhället i stort. Det bidrog till en stor utveckling när det gäller jämlikhet och rättvisa, det blev tillåtet med samkönade äktenskap och vi fick vår första svarta president. Jag hade aldrig kunnat arbeta med det jag gjort i dag om det inte vore för allt som den feministiska och antirasistiska rörelsen gjorde då. Vi gjorde upp med strukturer och system som var förtryckande, vi vågade verkligen drömma om något friare och bättre.
Det tankesättet och den mentaliteten har hjälpt oss men det har också gjort att vi har börjat anta att allt är möjligt. Att alla kan få allt.
Är det inte skillnad på att tänka att allt är möjligt på ett strukturellt plan och ett privat plan?
– Jo, men det är svårare att skilja på de tankesätten i praktiken. Om jag kan tänka så strukturellt blir det också lätt att jag tänker så privat. Hur ska jag annars leva utifrån den mentaliteten, för mig flöt det ihop. Jag tänkte att det var min rätt att ha ett jobb, en fru och barn och det är det också. Men det jag ville få fram med min självbiografi var att det går att drömma om att vilja ha allt och man ska ha rätt till det, men att tro att man kan få allt är korkat, då glömmer man att livet är kaosartat, förutsägbart och slumpmässigt.
Under min läsning fick jag känslan av att du verkligen såg dig själv som orsaken till ditt missfall – att du hade begärt för mycket av livet och därför straffades. Det kändes som vi fick följa med dig genom den skam och skuld som många går igenom när vi drabbas av olyckor, misslyckanden eller förluster. Men varför tror du att det blir så, att vi beskyller oss själva?
– Jag tror att det är en naturlig del av ens sorgprocess. Jag var i en situation där jag hade förlorat mitt hem, min fru och mitt väntande barn. Det var helt omöjligt att förstå varför jag drabbades och jag var desperat efter svar. Att se mig själv som orsaken blev ett sätt att destabilisera situationen. Om allt var mitt fel kunde jag också göra om och göra rätt istället för att försöka acceptera att det finns saker i livet som är bortom min kontroll.
Jag kände mig chockad över att en journalist som skrivit på teman som klass, feminism och rasism kunde ha så mycket självhat. Jag slogs av tanken av att ingenting kanske egentligen har förändrats, vi kvinnor tar fortfarande på oss allt ansvar och ser oss själva som orsaken lika mycket förr i tiden som nu.
– Men att du kunde läsa det är ju förändringen. Förr i tiden när kvinnor upplevde den här typen av smärta och sorg hade de ingenting kvar, de viktigaste i deras liv var att skaffa och uppfostra barn och utan dem var de ingenting. Jag var i samma situation men hade mitt skrivande kvar. Jag kunde fortfarande arbeta och vara en del av ett sammanhang. Jag har fått möjligheten att dela den här sorgen genom mitt skrivande med så många andra kvinnor som upplevt precis samma sak och det om något är ett resultat av feminismen.
