Den som velat hänga med i sexualundervisningen har en hel del källor att hämta kunskap ur. Ändå finns det redaktörer på läromedelsförlag som försvårar för lärarna genom att inte bry sig om att kunna ämnet, konstaterar Sandra Dahlén apropå en granskning av tidningen Ottar.
Slidan är ungefär 8–10 cm lång och har en muskelvägg som kan tänjas ut. Detta gör att slidans storlek anpassas efter penis. Insidan av slidan har en glatt och fuktig slemhinna. När en kvinna blir upphetsad ökar fuktigheten i slidan för att en penis lättare ska kunna tränga in.
Den här informationen finns att läsa i Gleerups digitala läromedel i biologi. Tidningen Ottar visar i en aktuell granskning hur det just finns läromedel i biologi som är heteronormativa och hur hbtq-frågor tas upp bristfälligt och ibland direkt felaktigt. Bland annat tas ovanstående citat upp. Och just det här citatet går jag igång extra på för jag känner så väl igen de här traditionella formuleringarna som återkommer. Men det är också så intressant hur biologi, som är ett ämne som ofta uppfattas som något neutralt och objektivt, kan vara så indränkt i värderingar.
Hur biologi beskrivs kan således skapa människosyn och i det här fallet bidra till ojämlikhet mellan straighta och hbtq-personer, samt mellan kvinnor och män. Författaren till citatet har valt att skriva om anatomi och fysiologi på ett sexistiskt sätt. Att blanda in penisar i en beskrivning av slidans anatomi och fysiologi framställer en fysiologisk process som lubrikation inom ramen för endast heterosex. Det blir tokigt ur ett biologiskt perspektiv eftersom alla med slida kan lubricera oavsett sexuell läggning och slidan kan inte bara omsluta penisar utan även fingrar, händer och olika redskap. Jag kan nämna att i texter om penisens anatomi och fysiologi står det sällan om slidor. Penisar står liksom för sig själva medan slidor så ofta beskrivs som sammankopplade med penisar – de är liksom skapta för penisar.
Författaren väljer även att koppla aktivitet enbart till penisen när hen skriver om att slidans muskelvägg kan tänjas ut och utesluter det faktum att slidan även kan krama om. Dessutom menar författaren att penis ska tränga in. På detta sätt kopplas slidan till passivitet och det bidrar till synen på kvinnokroppen som sexuellt passiv. Hade författaren sett slidor och slidbärare som aktiva hade hen kanske skrivit att fuktigheten ökar för att slidan ska kunna glida runt, omsluta eller släppa in något.
Lubrikationen beskrivs också som något som sker för penisens skull, något som ska underlätta för penisen. Författaren hade kunnat skriva att utan lubrikation är det direkt smärtsamt och skadligt att något tränger in i slidan. Vill man dessutom ha en mer sexpositiv ingång hade hen till och med kunnat skriva att lubrikation behövs för att sex i slidan ska kunna vara njutbart.
Uttrycket ”tränga in” är också intressant i den bemärkelsen att det brukar användas i sammanhang när någon inte är välkommen men ändå tar sig friheter, såsom i uttrycket ”De trängde sig in i hallen”. Att använda ordet ”tränga in” när man ska förklara sex utifrån biologiska reaktioner skapar bilden av hur kvinnokroppen behöver forceras – att det är så rent biologiskt.
Ordvalet blir nästan drömskt, en önskan om hur det borde vara. För i den verkliga världen är det så att en fullvuxen slida som genomgått upphetsningens alla faser behöver det inte finns något trångt motstånd, inget moment av inträngande, utan det kan vara lätt att glida in eller bli omsluten. Avslutningsvis vill jag även poängtera att ordet kvinna används helt i onödan. Oavsett hur man identifierar sig könsmässigt så lubricerar ju slidan – det är ett biologiskt faktum.
För er som hört mig sexualupplysa i många år kan det här vara tröttsam läsning då jag pratat om den här typen av sexistiska formuleringar så många gånger. Vi var en liten grupp feminister på RFSU Stockholm som under senare delen av 90-talet reagerade på hur biologistisk och könsnormativ sexualupplysningen var och vi ”slog larm” om bland annat sådana här skrivningar. 1998 skapade vi även debatt om könskonservativa skrivningar i boken Leva ihop som dåvarande Folkhälsoinstitutet beställt för att skicka ut till alla avgångselever från gymnasieskolan.
När jag nu googlar på boken finner jag en beskrivning av att kritiken av boken bidrog till att Folkhälsoinstitutets uppdrag förändrades. Jag vet inte om det stämmer men min poäng är att kritiken fick stor spridning. Sedan dess har RFSL Ungdom gjort en granskning av biologiböcker, Homosexualitet är inte olagligt om man är över 15 år, och Skolverket gjorde 2006 en läromedelsgranskning utifrån bland annat diskrimineringsgrunderna kön och sexuell läggning: I enlighet med skolans värdegrund? Rapport 285, 2006.
Genom åren har det kommit ny sexualitetsforskning och RFSU och RFSL, bland andra, har skrivit nytt material och hållit en mängd seminarier. För den som velat hänga med i sexualundervisningen finns det alltså en del att hämta kunskap ur. Det intressanta är dock att det finns redaktörer på läromedelsförlag som inte bryr sig om att kunna de ämnen de arbetar med eller att anlita författare som hänger med. Detta sätter många lärare i en dålig sits då texter de använder inte matchar läroplanens skrivningar eller fungerar inom ramen för diskrimineringslagen. Och de lärare som är lite pålästa behöver lägga tid på att söka material på annat håll.
I Ottars granskning kan vi läsa att affärsområdeschefen på Gleerup förlag verkar ta till sig av kritiken men på Liber ser det sämre ut. Där verkar inte den ena handen heller veta vad den andra gör. För cirka tio år sedan skrev jag ett sex- och samlevnadskapitel för Liber som utgick från läroplanens skrivningar och jag hade då en mycket kunnig och engagerad redaktör. Den boken används än i dag. Ett par år senare var jag också på förlaget för att föreläsa om normkritik. Nu läser jag hur utvecklingsansvarig för matte och naturvetenskapliga ämnen försvarar sin heteronormativa text. Lycka till med försäljningen säger jag, för många lärare hänger faktiskt med och de kommer istället att välja de läromedel som klarade sig bra i Ottars granskning.
