Efter att uppropet från idrottsvärlden, #timeout, publicerades för några veckor sedan har flera kända sportjournalister som Johanna Frändén, Malin Fransson och Jennifer Wegerup, vittnat om sexuella trakasserier de utsatts för inom ramen för sin yrkesutövning.

”Att vara kvinna i en mansvärld är att ständigt bli ifrågasatt. Så länge man har sin redaktions stöd kan man ta det. Men när angreppen kom inifrån, då stod jag skyddslös.” Så skriver Jennifer Wegerup i sin uppmärksammade artikel i branschtidningen Resumé nyligen. I artikeln berättar hon bland annat om hur en kollega till henne då hon jobbade för Aftonbladet filmades full och sjungandes: ”Vi har knullat Jennifer Wegerup”.

Filmen lades upp på Youtube och hennes redaktör rådde henne att inte kommentera filmen för journalister som skriver om det som hade hänt: ”De beordrar mig inte att vara tyst, det skulle de aldrig ha gjort. Men de menar att det är det bästa för alla inblandade. För Robert och för Aftonbladet stämmer det. Inte för mig. Jag är bakbunden, tweets och mejl om Laul väller in. När jag inte svarar ökar stormen. Det värsta är att min långa kamp för jämställdhet nu blir ifrågasatt; jag anses feg som inte kommenterar.”

Hon beskriver att redaktionen blev tyst och att hon undrade varför en tidning som beskriver sig som feministisk inte var bättre på att hantera frågor som rör sexuella trakasserier. Wegerup lämnade tidningen, efter en kort period i politiken återvände hon till journalistiken.

Om #metoo skriver hon: ”När #metoo sen spred sig över världen och kvinnor började prata föll ett lugn över mig. Jag är inte ensam. I två år har jag lojalt tigit och förlorat mycket av det som var mitt liv. Nu börjar något nytt. Fri blir jag först nu när jag berättat. Vi kvinnor har tigit alldeles för länge. Våra redaktioner må vara medvetna om behovet av jämställdhet, men för att verkligen nå dit krävs självrannsakan, i långt högre grad.”