Som en del av #metoo-rörelsen är det nu vår tur att tala. Vi är kvinnor, trans- och ickebinära personer. Vi är bild- och formkonstnärer, intendenter, professorer, konststudenter och andra som arbetar inom den fria konstens institutioner. Vi har gått samman och delat våra upplevelser i ett slutet forum. Som aktiva inom samtidskonsten kräver vi ett stopp på sexuella övergrepp och trakasserier. Vi är inte längre tysta.

Jag jobbade som konstnärsassistent under en biennal för ett par år sedan. Under invigningsfesten känner jag plötsligt två händer innanför min tröja. Vänder mig om och ser en oerhört välkänd galleriägare som med ett stort självgott leende säger mig ”det var för oemotståndligt, kunde inte låta bli”. Var dessvärre bara upptakten till en mängd sexistiska händelser under den perioden.

Jag var studerande på konsthögskola och hade precis kommit med på en grupputställning som fått en del regional uppmärksamhet. En av jurymedlemmarna var en känd manlig konstnär. Han kom fram till mig på en studentvernissage, tog tag i mig och böjde ner mig i en kyss på munnen. Jag blev arg och puttade undan honom aggressivt. Visade med kroppen och verbalt att han hade gått över gränsen. Han svarade med att jag inte skulle vara arg, för om jag slår honom så slår han tillbaka, vi kan väl dansa i stället? Sedan tog han båda mina händer och sade att han sitter i många styrelser.

Jag har precis haft min första separatutställning på ett galleri i Stockholm. Det är fredagskväll och jag är bjuden på vernissagefest. En gallerist kommer fram till mig, och vi börjar prata. Han pratar väl om min utställning, vilket gör mig glad och smickrad. Jag är klart attraherad av honom, men vet att det inte är en bra idé då han är gift. Efter några öl går vi två vidare till en bar i närheten. Efter ett par drinkar, blir jag plötsligt jättefull, och efter det blir allting osammanhängande. Har ett minne av att vi är i en taxi, vi går sedan upp de smala för trapporna till huset där jag hyr en lägenhet, väl inne i lägenheten minns jag att han bäddar ner mig, tar av mig kläderna. Jag är så fruktansvärt svag och matt, och mår väldigt illa, och har svårt att prata. Jag vill att han går, vill vara för mig själv, vill bara sova. Minns att han ligger bredvid mig med kläderna på, jag är naken, och att jag plötsligt ligger på magen, är helt ledlös, han lyfter upp min bakdel och tränger in i mig, bakifrån, jag förmår knappt röra mig, det är som att kroppens signaler färdas väldigt långsamt till hjärnan, det är som att detta inte händer mig, han håller på med något som jag inte deltar i, jag säger nej sluta, jag vill inte! Han rör sig fortare och fortare. Jag vaknar upp flera timmar senare, han är borta och jag mår fruktansvärt illa. Jag går på toaletten och kissar, och känner den fräna lukten av sperma blandat med urin. Tänker att jag inte får bli gravid. Då i det ögonblicket när jag känner lukten av sperma, vill jag inte riktigt erkänna för mig själv att jag har blivit utsatt för en våldtäkt.

”Du kan aldrig bli en riktig konstnär för du har ingen kuk”. Uttalat av professorn under mitt sista år på Konsthögskolan.

Vi bär på en konsthistoria tung av sexistisk maktutövning, där män i skydd av sin påstådda genialitet, sin auktoritet och sin status utnyttjat och förgripit sig. År 1611, vid en ålder av 19 år, blev målaren Artemisia Gentileschi våldtagen av sin privatlärare Agostino Tassi. I dessa fotspår har privilegierade kulturprofiler tillåtits fortsätta att söndra och härska i kraft av sina formella eller informella maktpositioner. De skapar en regel som stänger ute många som inte är födda in i systemet eller identifierar sig med den västerländska normen, med den vita normen eller med den manliga normen”.

Det är vernissage, jag står vid ett fönster, ensam. En konstnär kommer fram till mig. Med sin blick fokuserar han på mina bröst: Han säger: ”De där brösten skulle man vilja lägga sin stora kuk emellan”.

Både på mina arbeten på offentliga institutioner och privata förekom grov sexism. Men så rasistiskt som det kan vara i auktionsbranschen är fruktansvärt. Ständigt grova uttalanden om människor med annan hudfärg. När en målning av Zorn en gång blev osåld sa en person med hög ställning: ”Det är väl klart ingen ville ha den. Hon ser ju ut som en z-ordet!”

Ett möte på en hotellbar där jag skulle få kataloger. Han hade ”glömt” dem på sitt rum. Jag följde med upp. När dörren slog igen puttade han ner mig på sängen. La sin tunga kropp på min, fixerade mina händer och tryckte in sin tunga i min mun. I min panik resonerade jag med mig själv. Logiskt. Jag pratade med honom och sa att någon väntar på mig och måste undra var jag är och med ett löfte att komma tillbaka lyckades jag ta mig därifrån. Jag bar på min ångest i tysthet några dagar. Sedan orkade jag inte längre och berättade om händelsen för mannen jag levde med vid tidpunkten. Han blev rasande på mig. Ifrågasatte vad jag gjort, varför jag följt med, varför jag inte berättat på en gång. Anklagelserna kom upp under bråk under resten av vår relation.

Professorn på min utbildning säger till mig att han ger mig extra hård kritik eftersom branschen kommer vara extra tuff mot mig. Att jag som är både lesbisk och brun behöver förberedas för verkligheten där ute.

Nu har vi gått samman. Tillsammans kommer vi inte tolerera att vår professor beskriver hur vår konst gör honom kåt, eller att vi är körda i konstvärlden eftersom vi saknar kuk. Vi kommer att hänga ut konstsamlaren som frågar om sex ingår i köpet. Vi fördömer de manliga konstnärer som tar sig sexuella friheter gentemot kollegor, curatorer och gallerister. De lärare som slickar oss i örat, som trycker sina skrev mot våra kroppar, som smeker och klämmer våra rumpor kommer att ställas till svars. Många av oss har levt tysta och ensamma med smärtsamma minnen av övergrepp, heterosexism, rasism och klassförtryck. Nu har vi samlat våra erfarenheter.

Vi kräver vår konstnärliga frihet.

Vi kräver att ingen våldför sig på våra kroppar.

Vi kräver ett stopp för sexistiska, rasistiska, homofoba, transfoba och funkofoba förtryck.

Vi kräver att alla konstens institutioner förändrar sina strukturer för att aktivt motverka sexuellt förtryck och övergrepp.

Vi kräver att manliga lärare slutar bete sig som om kvinnliga studenter är en sexuell arbetsförmån.

Vi kräver av våra kollegor att de reagerar när de ser vad som sker, och tror oss när vi vittnar.

Vi ser er alla och vi ställer er till svars.

Ingenting kommer längre att vara detsamma.

Vi är 1625 personer som skrivit under.