2 440 socialarbetare kräver en arbetsmiljö utan sexism, sexuella trakasserier, kränkningar och övergrepp: ”Vi har fått nog, det måste ske en förändring!”
Vi socialarbetare är en avgörande byggsten i vårt svenska välfärdssamhälle, många av oss
arbetar inom skattefinansierad verksamhet och är beroende av medborgarnas förtroende. Vi
stöttar, vägleder, lyssnar och hjälper de som behöver oss, de som är de mest utsatta i vårt
samhälle. Men vad händer när vi är de som blir utsatta – av våra egna. Vem vänder vi oss till?
Vem lyfter, stöttar och vägleder oss?
I ropet av #metoo väljer även vi att bryta tystnaden. Socialt arbete är inte en skonad bransch utan en bransch som likt många andra präglas av en tystnadskultur kring sexuella trakasserier, övergrepp, övertramp och kränkningar. Fredagen den 17:e november startades
Facebookgruppen #orosanmälan för socialarbetare som har erfarenhet av att läsas som
kvinnor, oavsett egen könsidentitet. Hundratals medlemmar strömmade in. Hundratals blev
till tusentals och efter en dryg vecka var vi 11 000. Detta visar att vår bransch inte är ett
undantag. Över 278 vittnesmål har skickats in av över 199 olika socialarbetare och delats
anonymt i gruppen. Flera personer har valt att dra tillbaka sina vittnesmål av rädsla för
repressalier, och de är inte heller medräknade i våra siffror. Flertal personer har även hört av sig och meddelat att de har velat, men inte vågat dela med sig av sin berättelse på grund av
samma rädsla. Vi anser det viktigt att lyfta, då det tydligt visar på den problematik vi vill
belysa.
Vittnesmålen har skickats in av socialarbetare över hela fältet – från boendestödjare till
enhetschefer, skolkuratorer, fältare och handläggare och även från högskolestudenter inom
socialt arbete. De har skickats in från hela landet och av personer i alla åldrar. Erfarenheter
och berättelser som vittnar om en utbredd normalisering av objektifiering, sexualisering,
stereotypa könsroller, transfobi och homofobi. Erfarenheter och berättelser som vittnar om
fysiska övergrepp och kränkningar samt grovt sexuellt våld.
Många har skickat in fler än ett
vittnesmål, vilket visar på att kränkningar och övergrepp inte är något isolerat problem utan
att det finns en struktur som tillåter att vi utsätts vid upprepade tillfällen.
Den manliga kollegan som högt kommenterade sina kvinnliga kollegors rumpor och frågade
klienterna vad de tyckte om den kvinnliga boendepersonalens utseenden. Klienterna var barn
och ungdomar.
På mitt första jobb som socialsekreterare med barn/ungdomar/familjer brukade den enda
manliga kollegan på måndagsmorgnarna gå runt till ”utvalda” kollegor och fråga om de fått
något ”skjut” i helgen?
Genom vittnesmålen kan vi se att trakasserier och kränkningar sker både på arbetet och på
fritiden och att chefer systematiskt väljer att ignorera det som sker. Händer det utanför
arbetstid sägs det inte vara arbetsplatsens problem och händer det på arbetstid ursäktas den
manliga kollegan med att inte veta bättre. Dessa osynliggöranden är ett hån mot oss som
utsätts och skapar en miljö där det är okej att kränka och trakassera sina kollegor. Det visar
också på den extremt låga förväntan som finns på att manliga socialarbetare ska bete sig på ett
respektfullt sätt. Samtidigt offras socialarbetare som läses som kvinnor till förmån för att få in
fler män under parollen att det är en kvinnodominerad yrkeskår.
En stor mängd vittnesmål visar hur vanligt det är att den manlige chefen själv utsätter sina
medarbetare. Just den person du ska kunna vända dig till för att få stöd och hjälp i svåra
situationer på din arbetsplats är istället den som utsätter dig.
Många av oss arbetar med en målgrupp som gör att vi är i stort behov av trygghet och stöd bland våra kollegor och chefer. När dessa då själva är en del av det strukturella förtryck där trakasserier, övergrepp och kränkningar är ett inslag, tas den tryggheten ifrån oss. Försök att söka stöd hos ledning och bland kollegor leder ofta till en ytterligare normalisering av det sexuella våld som dessa trakasserier, övergrepp och kränkningar vittnar om. Det blir även uppenbart att männen som utsätter skyddas av en tystnadskultur där kvinnor som män väljer att inte agera. Skulden landar hos den utsatta som ibland inte ser något annat val än att lämna sin arbetsplats.
När manlig chef på socialtjänst med sin blick iakttar en (socialsekreterare) från topp till tå,
vid upprepade tillfällen. Obehagligt. Olustigt. Kränkande.
Chefen som smsar mig och ”vill ha mig och ta mig hårt”. Vi har inte och har aldrig haft en relation.
Jag letade bland pärmar som stod rätt nära golvet. Jag var halvsittande på golvet, när den manliga chefen, också dubbelt så gammal som jag, stod i dörröppningen tillsammans med en
manlig kollega. Chefen kom in och sade något, vad, minns jag inte. Han ställde sig bakom
mig, tog tag i mina axlar och drog mig upprepade gånger fram och tillbaka mot sin kropp,
min nacke i höjd med hans skrev. Rädd, skamsen och stum igen tittade jag mot dörröppningen
och mötte kollegans blick. Han sa inget, men såg lika chockad och skamsen ut som jag. Om
chefen såg skamsen ut vet jag däremot inte.
Men vi har fått nog nu. Vi bryter tystnaden och vi kräver förändring. 2440 socialarbetare med
erfarenhet av att läsas som kvinnor har skrivit på för en arbetsplats fri från sexuella
trakasserier, övergrepp och kränkningar oavsett egen erfarenhet av att ha varit utsatt eller ej.
199 personer som har erfarenhet av att läsas som kvinnor har delat sina berättelser och
erfarenheter, totalt har det delats 278 berättelser om sexuella trakasserier, övergrepp,
kränkningar och sexuellt våld. 11 000 kvinnor har gått med i facebookgruppen för att de
själva varit utsatta, vet andra som blivit utsatta eller anser att detta är ett stort problem.
Vi är en byggsten i det svenska välfärdssamhället och vi kräver en förändring.
Vi kräver att de ansvariga i vår bransch tar sitt ansvar. Vi har brutit tystnaden – nu är det er tur
att agera!
