Vi är arkeologer. Vi gräver fram, undersöker, tolkar och beskriver människans gemensamma historia. Vi sitter vid skrivbord, letar i arkiv och ligger på alla fyra på utgrävningsplatser, i alla väder, i jakten på det som varit.

Få arbetsgivare, inom till exempel universitetsvärlden, uppdragsarkeologin och på museer, samt ont om tillsvidareanställningar gör vår värld extra liten. Ett löfte om att få delta i forskningsprojekt, att få rapporttid, att få följa med på nästa utgrävning och/eller en förlängning av ens tjänst kan vara det som gör att man inte påtalar eller anmäler övergrepp och kränkningar. Många av oss som trots allt har anmält har fått se det förringas och förtigas. Stödet vi behövde fanns inte där, förövaren går vidare och vi byter istället arbetsgivare och i värsta fall bransch.

Under ytan inom arkeologin vilar inte bara rester från det avlägset förflutna, utan även en sexistisk struktur med rötter i arkeologins egen historia.

I dag ställer vi oss bredvid de personer som från alla branscher, alla samhällssektorer och alla klasser vittnar om det sexuella våldet, de sexuella trakasserierna och de härskartekniker som är en del av vår vardag och våra liv. Det här är vår historia.

Vi som skrivit under arkeologernas upprop är alla arkeologer. Vi är inte alla yrkesverksamma, vissa av oss har lämnat branschen, andra klev aldrig in. Det som fört oss samman är drivkraften att säga stopp. Vi talar nu med en röst. Nu är det nog.>
#utgrävningpågår.

De som undertecknat arkeologernas upprop har inte nödvändigtvis personligen blivit utsatta för sexuella övergrepp och/ eller trakasserier.

Här är några av de många vittnesmålen:

Otaliga är de gånger då jag hört manliga kollegor kommentera deras kvinnliga kollegors kroppar. De har kommenterat unga kvinnliga amanuenser, kvinnliga dykare i våtdräkt eller hur den eller den kvinnan ter sig i arbetskläder. Foton har tagits på linnens urringningar på både mig själv och andra kvinnliga kollegor när vi jobbar hukande eller på våra blottade bakdelar. Och otaliga är de konferenser som man antingen blivit behandlad som luft eller blivit tafsad på under middagsdansen av de höga herrarna. ”Lite får man väl tåla!”

Under sommaren blir vårt arbetslag inbjudna till en fest på den närliggande större grävningen, med bland annat projektledare, en av kontorets ledande arkeologer. Under middagen hamnar jag bredvid denne man. Under ett av kvällen samtal så argumenterar jag och säger emot honom, rejält kaxigt och opponerande mot hans påståenden i en diskussion. Helt plötsligt griper han tag om min nacke med sin ena hand. Ordentligt hårt och kraftfullt, så att mina ögon tåras av smärtan. Med detta hårda nackgrepp pressar han ner mitt huvud mot bordskivan så att jag till slut har min enda ansiktshalva liggande hårt mot bordet. Han säger flera gånger:

– Ge dig! Ger du dig? Ger du dig? Först säger jag bara:

– Släpp mig, släpp mig. Men greppet är kvar och jag kvider och kippar efter luft på grund av smärtan. När han trycker i ännu hårdare med handen runt nacken så det svartnar för ögonen säger jag motvilligt till slut:

– Jag ger mig. Och då först släpper han min nacke. Medan detta händer är det tyst runt bordet, men när jag efter att greppet släppt sätter mig upp, tar mig runt nacken och mina väninnor frågar om jag är ok så fortsätter samtalen som om ingenting har hänt. Väninnorna är arga och upprörda och vill att jag ska agera på det men jag säger åt dem att inte säga något då jag ändå ska vara kvar och gräva säsongen ut. Jag vill inte förlora mitt jobb och framförallt vill jag ha en karriär kvar inom arkeologin. Senare på kvällen vill han prata om vad som hänt och vi går undan, där förklarar han att inte förstår vad som hände och vill att jag ska förstå att han har känslor för mig och ber om en kram. Vilket jag ger honom. För jag vill ju fortsätta arbeta som arkeolog.

På en av mina första grävningar (utomlands, ledd av en amerikansk arkeolog) fick jag lära mig att ”what happens in the field, stays in the field”. Han var gift och ganska nydisputerad. Ganska snart visade det sig att han inlett en relation med en av de andra studenterna, vi reagerade och en mer senior arkeolog pratade med honom. Nästa säsong hade han fått en reprimand. En kväll berättade han att han inte kunde följa med oss och dricka öl eftersom han inte ”litande på sig själv runt vackra kvinnor som till exempel XXX (mitt namn).

Hotellbaren skulle stänga. En av de manliga forskare jag suttit och pratat med tittade på mig med menande blick och sa, jag köper en flaska vin så kan vi fortsätta ”prata” på mitt rum. Jag förstod direkt vad han syftade på och kände mig ledsen. Inte en enda gång under hela kvällen hade jag eller han gjort anspelningar på sex, vi hade bara pratat arkeologi. Och nu helt plötsligt, inför ett fåtal andra som var kvar, skulle jag med upp på hans rum. Jag ursäktade mig med att jag var tvungen att ta sista bussen hem och gick. Kände mig skamsen då jag trodde att det jag sagt under kvällen faktiskt var intressant, inte att jag bara var en tjej som han ville ha med upp på rummet.

Jag hade kommit långt med min avhandling. En preliminär betygskommitté var utsedd och i den ingick en högt uppsatt person med stort inflytande. Av någon anledning hade vi ett telefonsamtal och kom då in på den kommande avhandlingen. Personen undrade lite kring den och vi kom överens om att jag skulle skicka manuset till honom i det skick det då var. Senare återkom han och sa, att han hade en del invändningar. Han sa också att jag kunde komma upp och övernatta hemma hos honom, så kunde vi prata om saken.

Förlaget gjorde mig skärrad, rädd och jag insåg att om jag inte övernattade och låg med honom, kunde han mycket väl underkänna mig. Jag tog tillbaka avhandlingen och gick alltså inte upp.

De små sakerna. En hand som oinbjuden hamnar på min skinka under en institutionsfest. Handen är en äldre kollegas. Min omedelbara reaktion är att slå ifrån mig, och min hand hamnar i hans maggrop. En annan man, som jag trodde var en vän, skrattar. Åt mig. Nervöst. Men den klibbiga känslan av maktlöshet hänger kvar. Den isande känslan av förnedring.