Startsida - Nyheter

Förhinder för intersektionell ambition på jämställdhetsforum

När Sveriges kvinnolobby för femte gången arrangerade konferens om jämställdhet var ambitionen att ha ett integrerat intersektionellt perspektiv genom hela programmet. Generalsekreterare Clara Berglund nämner panelsamtalet om transinkludering som exempel, men hade svårt att hitta kvalificerade representanter med både transerfarenhet och kunskaper om strukturellt jämställdhetsarbete.

I förra veckan arrangerade Sveriges kvinnolobby den årliga jämställdhetskonferensen Forum jämställdhet, i Karlstad. Konferensen är en uppföljare till Nordiskt forum som sedan 2015 ändrat inriktning och nu huvudsakligen fokuserar på jämställdhetsintegrering.

Detta innebär mer fokus på offentlig förvaltning och mindre på ideella organisationer. Möjligen förklarar det en del av den tydliga bristen på intersektionella perspektiv. Men det saknades även programpunkter som tydligt behandlade ämnet intersektionell jämställdhetsintegrering, trots att kunskaperna på området är efterfrågade både i offentlig förvaltning och hos fackförbund. Och de programpunkter som berörde något annat än jämställdhet var få.

Vita kvinnor dominerade bland talarna. Både detta, det höga biljettpriset och frånvaron av ideella organisationer för personer med funktionsnedsättningar, muslimska kvinnor, hbtq-personer och kvinnor som rasifieras bland utställarna bidrog förmodligen till att den överväldigande majoriteten av deltagarna tycktes bestå av vita normfungerande ciskvinnor.

Olycklig brist på nyansering

Detta kan ses mot bakgrund av den kritik som Sveriges kvinnolobby fick för sin bristande intersektionalitet redan 2014, då de till Nordiskt forum bjöd in Fremskrittspartiets Solvieg Horne. Många frågade sig då med vilken rätt de talade för svensk feminism, när kvinnor som rasifieras inte hade haft möjlighet att vara med och sätta dagordningen.

Även på årets konferens verkar det ha varit svårt för marginaliserade grupper att påverka programmet. Mehrdad Darvishpour, docent i socialt arbete och medlem i konferensens Advisory board, som har en rådgivande och utvärderande funktion, hade gärna sett ett mer nyanserat program, med mer akademisk forskning och aktuellt perspektiv.

– Det känns olyckligt med en så stor brist på intersektionella perspektiv i ett så viktigt forum som Forum jämställdhet, när både politiska partier, forskare och myndigheter i dag gärna talar om intersektionella perspektiv, menar Darvishpour. Han pekar också på att mångfald är en viktig aspekt i samhället i dag och att frågan om hur man kombinerar jämställdhet och mångfald är viktig.

– Jag beklagar också bristen på talare med erfarenhet av att rasifieras, som talade utifrån ett antidiskrimineringsperspektiv. Annars finns risken att man bara reproducerar vit feminism. Jag hoppas det finns ambitioner att bredda programmet inför nästa år, avslutar Mehrdad Darvishpour.

Bristande aktualitet

Clara Berglund, generalsekreterare på Sveriges kvinnolobby, bemöter kritiken om bristande intersektionalitet med att konferensen har haft ett tydligt intersektionellt perspektiv, med flera programpunkter som rör olika diskrimineringsgrunder. Arrangörerna har också försökt ha ett integrerat intersektionellt perspektiv genom hela programmet, enligt Berglund. Konferensen hade som mål att sammansättningen på talarna skulle motsvara sammansättningen i befolkningen, ett mål hon menar uppfylldes eftersom 21 procent av talarna hade ”utlandsklingande namn”.

Berglund säger vidare att Sveriges kvinnolobby tänker fortsätta på den inslagna banan med Forum jämställdhet, men också att det säkert går att utvecklas och bli bättre. Vad gäller de höga deltagarkostnaderna och problemen för små, ideella organisationer att medverka svarar hon att arrangemanget är en kompetensutvecklingskonferens som huvudsakligen är till för yrkesverksamma, och dessutom måste bära sina egna kostnader.

En av de programpunkter Clara Berglund lyfter som exempel på ett intersektionellt perspektiv är en panel om transinkludering i jämställdhetsarbetet. Konflikten mellan transrörelse och delar av svensk feminism har blivit markant under senare år. 2014 bjöd Sveriges kvinnolobby in talare som gjort transfoba utspel, Julia Bindel och Gail Dines, till Nordiskt forum. I år bjöds den kanadensiska feministen Meghan Murphy in, som bland annat gjort sig känd för att hävda att transkvinnor är män och jämföra transaktivister med nazister.

Hon deltog i en panel med den lite provocerande titeln Hur ser vi till att transinkludering inte leder till att kön suddas ut? Övriga deltagare var Clara Berglund, Helen Lundkvist Nymansson, sektionschef hälsa och jämställdhet, Sveriges kommuner och landsting samt Ulrika Westerlund, regeringens särskilda utredare som i november överlämnade utredningen Stärkt ställning och bättre levnadsvillkor för transpersoner till demokratiminister Alice Bah Kuhnke.

Början till dialog?

Clara Berglund beskrev upprinnelsen till programpunkten, oron för att jämställdhetsarbetet i kommunerna försvåras om eller när de ersätter termerna ”kvinnor och män” med termen ”oavsett kön” eller andra könsneutrala termer. Westerlund förklarade att det inte är något som vare sig trans- eller hbtq-rörelse förordar, just för att det skulle försvåra jämställdhetsarbetet.

I stället brukar det talas om att transinkludering bör ske genom att termer läggs till, som i frasen ”kvinnor, män och ickebinära” eller ”mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer”. Därmed blev programpunkten en smula förvirrande, och den blev inte mindre förvirrande när Meghan Murphy talade utifrån sitt motstånd mot en viss lagändring i Kanada. Publiken fick aldrig veta vilken lag hon talade om eller varför hon talade om att det bara finns två kön och att de avgörs av biologi. Ulrika Westerlund uppfattade att det inte var så genomtänkt att ha med Murphy i panelen.

– Det var tydligt från början vilka hennes åsikter var och att hon inte skulle vara så intresserad av att diskutera strategier för hur svensk jämställdhetspolitik skulle kunna bli mer transinkluderande, vilket faktiskt övriga i panelen var, även om fokus låg på att problematisera, snarare än att försöka hitta lösningar, menade Westerlund.

På en direkt fråga från publiken om varför Sveriges kvinnolobby inte hade bjudit in någon transperson till panelen att diskutera just transinkludering i jämställdhetsarbetet, svarade Clara Berglund att man hade haft svårt att hitta kvalificerade representanter, som hade kunskaper om strukturellt jämställdhetsarbete. De som bjöds in tackade nej. Samtidigt betonade hon att Sveriges kvinnolobby med programpunkten inlett ett försök till samtal och öppnade upp för framtida dialog.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV