”Det finns nog få länder där det är så svårt att få påtala att ras faktiskt spelar roll”, skriver Maria Fredriksson i ett försök att bemöta felaktiga antaganden om vem som är svensk baserade på utseende.
Som så många andra icke-vita här i Sverige blir jag ofta tilltalad på engelska då jag på grund av mitt yttre inte antas kunna svenska. När jag bryter mot någon oskriven regel blir jag ofta tillrättavisad med frasen ”här i Sverige gör vi inte så…”. Jag har visserligen förståelse för hur dessa situationer kan uppstå; icke desto mindre blir jag alltmer irriterad. Sverige uppges i undersökning efter undersökning vara ett av världens mest toleranta och antirasistiska länder och det finns nog få länder där det är så svårt att få påtala att ras faktiskt spelar roll. Detta trots att vi som avviker från vithetsnormen på daglig basis blir påminda om hur stor roll ras faktiskt spelar.
Varje gång jag ventilerar min irritation över att bli tilltalad på engelska, alternativt blir tillrättavisad med ett ”här i Sverige…” är det alltid någon, oftast vit, som drar upp hur hen blir behandlad när hen är utomlands. Lika mycket som detta bemötande är illustrativt för den svenska färgblinda antirasismen, lika märklig är denna jämförelse och jag har funderat över hur jag ska hantera den samt hur jag ska få folk att förstå varför det är en inadekvat liknelse.
Förställ dig att du ska flytta ihop med din partner. Ni hade gärna flyttat till en bostad som är ny för er båda, men på grund av bostadsbristen är det lättare att den ena flyttar in hos den andra. Följaktligen flyttar du flyttar in hos din partner. Naturligtvis blir det lite obekvämt till en början, då du känner dig som en gäst i det som ska föreställa vara ditt eget hem, men efter att dina saker kommit på plats och när ni genomfört en del gemensamma renoveringar och inköp börjar bostaden kännas som din.
Föreställ dig att din partner har tre barn i olika åldrar. Du kan inte ändra på lika mycket, för barnens skull. Den yngsta har lite svårt att acceptera dig, men är hövlig. Mellanbarnet accepterar och respekterar dig fullt ut; ni har mycket gemensamt och kommer bra överens. Det äldsta barnet pendlar mellan försök till acceptans och lojalitet med sin andra förälder, som inte riktigt kommit över separationen. Dessutom har din partners föräldrar lite svårt att ta in att det är du som bor i huset nu. Du får hela tiden höra att ”så brukar XX göra”.
När du är gäst är det naturligt att folk försöker hjälpa dig till rätta. Du kan förvänta dig ett visst mått av gästfrihet, men tillmötesgåendet är underförstått temporärt och när du stannat för länge märker du tydligt att dina värdar tycker att det är dags för dig att åka.
När du ska bli en del av en familj eller flytta in i ett kollektiv kan du däremot förvänta dig att ni formulerar regler gemensamt. Du blir inte servad på samma sätt som när du är gäst, men samtidigt är det allas skyldighet att ta samma hänsyn till varandra.
Icke-vitas upplevelser av utanförskap i Sverige kan inte jämföras med turisters upplevelse av annorlundaskap. Om jag turistar i Norge, Spanien, Thailand eller till och med Korea förväntar jag mig att jag kommer göra fel och att jag kommer bli rättad. När jag går och handlar eller till vårdcentralen förväntar jag mig att folk tilltalar mig på svenska och avhåller sig från att ge mig oombedda föreläsningar om potatisens förtjänster framför ris.
Sluta behandla mig som en främling i mitt eget land.
Jag är inte gäst i mitt eget hem.
