Ett 40-tal verk i olika genrer av konstnärer från hela världen finns samlade i grupputställningen Snart nog: Konst och handling på Tensta konsthall i Stockholm. Amanda Ferrada beskriver utställningen som svår men värd det tålamod som den kräver.
Jag har tidigare haft en viss föreställning om vad handling genom konst egentligen innebär i vår samtid. Opposition, motstånd, aktivism som sammanflätas med varandra och som skriker efter rättvisa. På grupputställningen Snart nog: Konst och handling på Tensta konsthall möts jag istället av en subtil konstnärlig verklighet som återspeglar samhället. Det är i det subtila jag hittar de röster som uttrycker en medveten konsekvensanalys av samhället. I utställningen konstrueras ett mikrosamhälle med ett flertal verk som visar individuella världar och olika vägar för att uppmärksamma strukturerna i samhället.
Med en karta i handen förs jag in i ett landskap av utspridda konstverk som står statiskt i den stora öppna konsthallen. Det finns inga väggar som avskiljer eller markerar specifika konstverk och inga synliga beskrivningar av verken syns i hallen. Det enda jag har att utgå ifrån är en utställningsfolder som ger mig en mer djupgående beskrivning av det konstverket jag väljer att landa i. Det finns inga uttalade vägar, skulpturer står mellan videoverk, tyger, ljud som studsar i varandra och börjar smälta samman.
Skickliga placeringar
Det första besöket upplevde jag som ett kaotiskt överflöd av tankar och intryck. Andra gången insåg jag att det här är ingen utställning som besöks i all hast. I allt kaos finns ett samband som binder samman alla konstverken. Det finns en viktig tanke bakom de olika separerade zonerna. Det första jag känner är hur min blick drar sig till konstverket Vems kroppar, vems tankar, av konstnärerna Pauline Boudry och Renate Lorenz. Två stående draperier med ett överflöd av löshår hänger livlöst ner och tar otroligt starka positioner i rummet. De rör sig vid gränsen av rörlighet och stillhet, obehag och tyngdkraft som markerar viktiga åtskilda ståndpunkter i salen. Den ena skulpturen är bland det första som ses i konsthallen och den andra står längst bak. De har skickligt placerats i rummet som ett sätt att både separera och indikera mitt sätt att röra mig i rummet.
Jag leds vidare till videoverket Nomads won’t stand av Joar Nango där jag kan sjunka ner i en matta och kuddar. Visuella bilder av tomma urbana landskap, ett ingenmansland där det inte går att definiera en plats eller värld. Jag tänker på hur tomma städer och landskap kan skapa en rädsla för framtiden och hur en egen tidsuppfattning kan skapas. I filmen skildras en rörlig stad och hur de bryter betydelsen för en föreställning av vad en trygg plats innebär.
Verk som talar med varandra
Jag väljer sedan att återigen sjunka in ett annat videoverk längst bak i rummet. Den stora skärmen täcker nästan hela rummet och får mig att koppla bort det som finns runt omkring. Det uppkommer vackra bilder av olika onämnda platser, vågor i rörelse, ökenlandskap, maskiner, landskap av gyttja och sakta uppkommer människor i bilden. Filmen Wordly Cave av Zhou Tao har inget manus men stillbilderna och stillheten fångar mig. Samtidigt känner jag att bakom de iögonfallande bilderna gömmer sig en innebörd som jag borde förstå. När jag läser i utställningsfoldern får jag insikt om det jag letade efter, en beskrivning av hur en plats blir exploaterad av vinstdrivande skäl och konsekvenserna blir att bebodda byar blir begravda i gyttja. Jag slås av hur det vackra kan dölja en verklighet och hur det diskreta uppmärksammar och förmedlar ett budskap till betraktaren. Samtidigt i de stundtals stunderna av tystnad i filmsekvensens hör jag rösten ifrån videoverket Leave space for new space av Joar Nango som smälter samman och samtidigt lyfter upp Zhou Taos verk.
Det är i Zhou Taos film jag känner hur de separerade verken i rummet kommunicerar med varandra och bryter igenom gränser.
Konst som belyser det som tystas
Även om jag i första hand finner utställningen Snart nog: konst och handling svår att greppa i dess helhet tycker jag att det finns en innebörd i stillheten som kräver tålamod och lyhördhet. Se förbi idén om att försöka förstå allting som sker i rummet och ta din tid att sjunka in i det verk som talar till dig. Detta får mig att tänka på och vilja citera konstnären och kritikern Marcel Duchamps påstående: ”Konst handlar inte om sig själv utan den uppmärksamhet vi riktar till den”. Som utställningstiteln antyder finns det en vilja att visa och uppmärksamma konst som verktyg i aktuella samhällsdebatter. Kan konst uppmärksamma det politiska klimatet? Ibland undrar jag om konstens förmåga att starta en tankeprocess och reflektion hos betraktaren endast begränsas till en grupp som studerar och lär sig de koder som existerar i konstvärlden. Samtidigt tror jag att konsten har en kraft att förstärka verkligheten och konfrontera ens föreställningar. Det 40-tal verk som finns i utställningen visar hur det i det dolda finns det en medvetenhet och en förmåga att påvisa saker som är aktuella. Det blir som en tyst protest som jobbar och rör sig runt systemets regler.
Konstverken belyser det som tystas ner, de talar om de utrymmen som inte alltid ges och omdefinierar formen av politisk debatt. Det är bilder som kan tilltala en, oberoende av din bakgrund. Låt inte en konsthalls oskrivna regler och osynliga barriärer hindra dig att besöka utställningen Snart nog: konst och handling. Det finns en behaglig samstämmighet i de subtila röster som ekar i konsthallen och som förtjänar att utforskas.
