I vår del av världen firas 8 mars med blommor, choklad och manifestationer inför en trogen om än gles publikskara. I en annan del av världen innebär samma dag en överhängande risk att bli sönderslagen och till och med fängslad.

Här engagerar vi oss i frågan om att fira eller inte fira och huruvida gratulationer denna dag är sexistiskt och förminskande eller trevligt bemötande. Där planerar och genomför våra systrar med livet som insats lagbrytande aktioner, som att sjunga kampsånger i tunnelbanan med håret fritt. Olika förutsättningar, men samma kamp i den globala rörelse som är feminismen. Kvinnors kläder har alltid använts som ett verktyg för att kontrollera kvinnors kroppar. I sekler har vi gjort uppror mot plagg som förbjudits eller tvingats på oss, såväl hijabs som bh:ar.

För 11 år sedan, den 8 mars, gick kvinnor ut på gator å torg i Iran. De misshandlades och fängslades.

För 30 dagar sedan, den 8 mars, gick kvinnor, feminister och aktivister åter ut på gator och torg i Iran. De misshandlades och fängslades.

För 23 dagar sedan, den 14 mars, åkte Marielle Franco, en brasiliansk feministisk politiker hem från ett möte. Hon mördades med flera skott i huvudet.

Dessa är inte enstaka isolerade händelser. Våldet mot kvinnor är en global angelägenhet, en pandemi, där feminister dagligen leder kampen för kvinnors mänskliga rättigheter och lika värde. I olika delar av världen höjer vi våra röster, organiserar oss och ställer krav trots våld och massivt motstånd.

Vi som kallar oss feminister och aktivister här, där våra handlingar och ord inte per definition utsätter oss för direkt livsfara, bär ett ansvar att synliggöra våldet som våra syskon utsätts för dagligen på andra platser. Vi behöver skapa rum där fler röster kan höras, om och om igen. Sverige kan som demokratisk stat, genom diplomatiska verktyg och åtgärder, tala för att Vida Movahed och Narges Hosseini, som fängslats för att de i protest mot hijablagen tog av sig slöjan offentligt, ska bli frisläppta och få återförenas med sina familjer.

Här i Sverige kan vi som människor och individer sprida kunskap om och skapa opinion för deras sak i hemlandet. Det är inga orimliga krav våra systrar i Iran sjöng om i tunnelbanan den 8 mars; det handlar om kamp mot kvinnors arbetslöshet och fattigdom, om våldet mot kvinnor både i hemmet och på gatorna och det handlar om rätten till sin egen kropp; att avskaffa slöjtvånget. Det enda de vill ha är allt vi har och strävar efter.

Feministiskt initiativ stödjer den globala kamp som kvinnor för över hela världen. Vår politik inom alla områden präglas av en genomgående intersektionell feministisk analys.

Kärnan i en feministisk säkerhetspolitik är att motverka orsaker till väpnade konflikter som bland annat fattigdom, förtryck, maktlöshet och ojämlikhet. Detta skapar mänsklig säkerhet. Feministiskt initiativ anser därför att det inte räcker med bara en omställning av den svenska säkerhetspolitiken, utan Sverige måste också arbeta aktivt för en global avveckling av vapen och krigsmaterial. För detta behövs en organisation som samordnar insatser av olika typer. Vi vill därför satsa 300 miljoner kronor för att inrätta ett institut för global nedrustning och icke-spridning.