”Vi är fria, duktiga och mycket kapabla att styra vårt eget öde. Vi vill inte ha lösningar där vi omyndigförklaras. Vi måste ta itu med våldet mot kvinnorna men vi har stora grupper av självständiga tjejer som håller på att erövra en plats åt sig själva”, säger Faika Haroun, som organiserade Women in black’s konferens i Sydafrika, där Ana Valdés mötte framtidstro.
Faika Haroun möter mig vid min ankomst till Kapstaden. Hon är en av grundarna av Women in black Sydafrika. Hon och hennes kollega Lameeez Lalkhen har tillsammans med andra anordnat Women in blacks internationella möte, med
underrubriken ”Displaced lives”. Faika presenterar oss för de andra som också är med i välkomstkommittén, här finns Heidi, en vit historiker, som definierar sig som sydafrikansk jude, här finns Yvette Abrahams, historiker som specialiserar sig på Sydafrikas inhemska befolkning.
Faika Haroun är själv lingvistiker och har studerat kommunikation i Norge, vid Tromsö
universitet.
– Jag snakkar fortfarande lite norsk, säger hon till mig.
– När jag kom till Tromsö var det ganska lite folk ute som talade engelska. När man gick i affärer och skulle handla var det bara norska som gällde.
Hon och Lameez är akademiker och muslimer, bär jihab och reser runt i världen
och föreläser om det nya Sydafrika. ”Självklart finns det ett nytt Sydafrika, vi var
bara tonåringar när Mandela satt i fängelse och vi var alla i periferin av ANC. Här i
Kapstaden dödades många av våra kamrater, studentledare och aktivister.”
Faika Haroun har blåa ögon i ett brunt ansikte.
– Jag var en mardröm för apartheid, säger hon.
– Det krävdes tolv sidor text för att definiera färgen ”brun”, ”coloured” som det hette på apartheidspråk. Jag har ärvt mina ögon från en gammelmorfar som kom från Irland och som gifte sig med min indonesiska gammelmormor. Irländare var lika förtryckta av engelsmännen som våra afrikanska förfäder. De gifte sig med
slavar och handelsmän från Indonesien och Malaysia.
Women in blacks möte äger rum på slottet Good hope, en kvarleva från den koloniala tiden, byggt av Ostindiska kompaniet och av holländare, som hade monopol på krydd- och slavhandel under flera sekler. Slottet var centrum för slavhandeln under många år. Slavarna kidnappades och såldes till plantager runt om i världen. Man beräknar att mellan tjugo och fyrtio miljoner människor skeppades från Kapstaden till den vita världen. Doktor Yvette Abrahams berättar att det var många slavar som dog under transporten och begravdes i havet, det var mest de unga som överlevde den långa resan.
Faika Haroun berättar om Sydafrikas utmaningar just nu:
– Arvet från Mandela har varit svårt att förvalta. Nu har vi blivit av med Zuma som var mycket impopulär och arrogant, nu har vi valt Cyril Ramaphosa, en femtiotalist och en av Sydadfrikas rikaste människor. Han äger gruvor och telefoniföretag, McDonalds och mycket
annat. Men han kommer från ANC och var en gång en respekterad fackföreningsledare. Han har lovat att bekämpa korruptionen och att göra landet fritt från analfabetism och fattigdom.”
– Nu måste man ta itu med jordreformen, en av de svåraste frågorna vi har i landet. De vita storbönderna har länge haft storskalig produktion och billig svart arbetskraft. Nu vill regeringen expropriera deras mark och lämna tillbaka mark till de svarta som tidigare ägde marken. De vill inte betala något eftersom det var stulen mark och de som stal har tjänat förmögenheter på marken. Men de svarta är inte utbildade till bönder. De flesta är arbetare utan kunskap om hur ett jordbruk fungerar. Det är två olika livsstilar som konfronteras här. När våra förfäder ägde marken var det familjerna som försörjde sig på den och det som blev över byttes mot andra varor och en liten del kom till marknaden. Men de vitas sätt att driva jordbruk är storskaligt och går ut på att förse marknaden med stora mängder spånmål och annat.
Faika Haroun undervisar i språk vid universitetet i Stellenbosch och säger till mig att det
är hennes studenter som står för framtiden:
– De vill ut i världen, de är stolta över Sydafrika och vill ta bort den stigmatisering som alla afrikaner bär med sig. Vi är
fria, duktiga och mycket kapabla att styra vårt eget öde. Vi vill inte ha lösningar där
vi omyndigförklaras. Vi måste ta itu med våldet mot kvinnorna men vi har stora
grupper av självständiga tjejer som håller på att erövra en plats åt sig själva. Vi
ska inte tolerera våldtäkter och angrepp mot kvinnorna. Och vi ska kräva ansvar,
vi ska inte vara någons krigsbyte och inte heller någons egendom. Vår hudfärg
gjorde oss till slavar men vi kommer inte längre att acceptera det.
Sydafrika i dag är ett land med hopp.
