”Passa pennan!” rappade Maxida Märak i SVT:s Svenska nyheter för några veckor sedan, angående att Sverige ännu inte ratificerat ILO-konvention 169 om urfolks rättigheter. I humorprogrammet uppmanandes tittarna att skicka in pennor till ansvarig minister Alice Bah Kuhnke för att hon ska kunna underteckna konventionen.

Feministiskt perspektiv har träffat Josefina Skerk, som är ledamot i sametinget för jakt- och fiskesamerna och även fristående krönikör för Aftonbladet, för att höra vad en ratificering av ILO 169 egentligen skulle kunna innebära för urfolket samer, miljön och klimatet.

Enligt Josefina Skerk är urfolksrätt och klimat två tätt sammanhängande frågor.

– 80 procent av världens biologiska mångfald finns på urfolksterritorium. Globalt sett är det urfolk som är mest utsatta för klimatförändringar och samtidigt de som bidrar minst till att orsaka dem, säger Josefina Skerk.

ILO- konvention 169 ska göra så att urfolk har medbestämmanderätt i frågor om bland annat exploatering av mark. Sametinget i Sverige är enigt om att ILO 169 bör ratificeras för att motverka den diskriminering som sker mot samer varje dag.

– ILO 169 kan ge medbestämmande till samer, men det måste också ske en förändring i hur man ser på samer i Sverige. ILO 169 löser inget i sig själv, men är en viktig del i förändringen, säger Josefina Skerk.

I och med ILO 169 förbinder staten sig till exempel till en uppföljningsmekanism i hur urfolk behandlas. Världen över är urfolk och klimataktivister en utsatt grupp som utsätts för diskriminering, våld och mord när de försvarar sina territorium mot stat och företag som vill exploatera marken. Enligt The Guardian har 24 latinamerikanska och karibiska stater nu undertecknat ett bindande avtal som ska skydda aktivister som försöker skydda sina marker och urfolksterritorier. Avtalet skrevs under i mars i år, ungefär två år efter att urfolksledaren och klimataktivisten Berta Caceres mördades i Honduras.

I Parisavtalet nämns urfolk i de inledande formuleringarna, men det saknas bindande formuleringar som faktiskt skyddar deras rättigheter. Rättigheter som inte sällan kränks av både fossila och förnybara energiprojekt.

– Det är tragiskt att det inte finns några bindande formuleringar om urfolks rättigheter i Parisavtalet. Urfolk är en utsatt grupp där människor mördas varje år. Det är inte bara av klimatförändringarna vi drabbas, utan också av av staters försök att hindra klimatförändringar. Till exempel i gigantiska vindkraftparker som byggs i Sápmi som påverkar rennäringen och den biologiska mångfalden, säger Josefina Skerk.

Efter klimatförhandlingarna i Paris inleddes dock ett arbete med en urfolksplattform. Arbetet med denna har pågått i ett par år och ska ta till nästa klimatmöte ta fram förslag på en mekanism som ger urfolk inflytande när det kommer till åtgärder mot klimatförändringarna.

Här i Sverige lever konflikten mellan urfolk och stat i allra högsta grad. Ett exempel är Girjasmålet som fortfarande är under process. Där samebyn Girjas nu överklagat till högsta domstolen då de inte fått ensamrätt till jakt- och fiskerättigheter mot staten. Ett annat aktuellt exempel är Länsstyrelsens nedbränning av Anita Gimvalls kåta i Stenträsket. Det har fått bland andra Amnesty att reagera och uppmana till en utredning av händelsen utifrån urfolksrätten och återigen ställa sig bakom en samisk sanningskommission i Sverige.

– Fallet med kåtan är ett tydligt exempel på hur staten bereder plats för sina intressen på urfolks bekostnad. Det området där kåtan stod ska användas till friluftsliv då det är ett naturreservat. Det visar på en märklig syn att människor ska bo för sig i stan och att naturen ska vara för sig. Men vi är en del av naturen och naturen är en del av oss, säger Josefina Skerk.