Inga handelsavtal mellan EU och Marocko ska gälla för någon del av Västsaharas territorium, men när det gäller fisket kringgås rätt till självbestämmande genom fortsatta förhandlingar som inkluderar vatten i ockuperat område. En form av legitimering som kan få konsekvenser på andra håll, befarar Linnéa Engström (MP).
EU- kommissionen fortsätter att förhandla ett nytt fiskeavtal med Marocko, trots att nittio procent av fisket sker i det ockuperade Västsaharas vatten, och trots att det finns en dom från EU:s egen domstol som säger att fisket inte kan ske där.
I december 2016 bekräftade EU-domstolen att Västsahara inte är en del av Marocko, och att inga handelsavtal mellan EU och Marocko ska gälla för någon del av Västsaharas territorium. Domslutet är det första som har tagit ställning till Marockos annektering av territoriet.
Det innebär också att fiskerättigheter som säljs av Marocko inte på något sätt kan användas i vatten utanför Västsahara. EU-domstolen har uttryckligen sagt att ministerrådet åsidosatte skyldigheten att kontrollera om internationell rätt respekterades innan fiskeavtalet undertecknades. Domen säger också att Front Polisario bör ge sitt samtycke å Sahrawi folkets vägnar till verksamhet som avser deras naturresurser.
EU måste alltså se till att varje överenskommelse som innebär nyttjande av resurser i Västsahara skyddar folkets självbestämmanderätt, liksom deras rätt att dra nytta av sina naturresurser. EU-kommissionen hävdar att avtalet är giltigt, eftersom avtalet innehåller en klausul att Västsaharas folk ska ge sitt godkännande, och att man bjudit in representanter till ett möte i Rabat där avtalet nyligen förhandlades. Polisario hävdar bestämt att de aldrig blivit inbjudna.
Det här minst sagt lättsamma sättet att kringgå EU-domstolens utlåtande öppnar upp för en hel del kniviga dilemman. Hur ska EU på ett trovärdigt sätt fortsätta upprätthålla sanktioner mot Ryssland vad gäller annekteringen av Krim för att bara nämna ett aktuellt exempel? Den svåra situationen på Gaza-remsan och Palestina är ett annat omtvistat område. Att inkludera Västsaharas vatten i ett avtal på detta sätt blir en politisk legitimering av Marockos kontroll över området, något som definitivt kan få konsekvenser i framtiden för andra ockuperade områden.
Fiskeavtalet med Marocko är geopolitiskt viktigt för EU eftersom Marocko är en av EU:s närmsta bundsförvanter vad gäller att hålla migranter utanför EU:s gränser, allt en del av en cynisk strategi för att hantera flyktingströmmar. Vad gäller fisket utanför Västsahara så verkar klimatförändringarna påverka bestånden på så sätt att fisken söker sig söderut, till de kyligare mauretanska vattnen. Fisket minskar i betydelse men andra skäl väger tyngre, som att knyta de marockanska ledarna till sig.
Front Polisario borde ges möjlighet att utveckla en fiskeripolicy för förvaltningen av sina resurser. FN:s havsrättskonvention UNCLOS* ger en stat rätten till resurserna i sina vatten, men ålägger den också ansvaret för förvaltningen som följer med – rättigheter och ansvar är två sidor av samma mynt.
Nu är det dags för Polisario att utveckla åtminstone en allmän politik som är engagerad i hållbarhet och livsmedelssäkerhet. Detta är viktigt eftersom fiskebestånden utanför Västafrika är delade resurser som ger mat åt miljontals människor längs kusterna, vilket innebär en särskild ansvarsskyldighet enligt internationell rätt. Internationell rätt erkänner klart rätten till naturresurser som en del av rätten till självbestämmande.
* United nations convention on the law of the sea (UNCLOS) trädde i kraft 1994 och reglerar hur världens länder ska dela upp världshavet och dess resurser
