Inför valet har SVT, Filminstitutet och Folkets bio tagit fram åtta kortfilmer som skildrar Sverige 2018. Bakom kameran står unga nya filmskapare som ger röst och bild åt Sveriges tillstånd. Tanken är att filmerna ska visas runt om i landet, på biografer, festivaler, i klassrum och på nätet för att inspirera till samhällsengagemang.
Innehållsmässigt är filmerna enade i sin bild av en splittrad nation. Social rättvisa, integration, utanförskap och aktivism är brännande valfrågor som speglas i satsningen Röst. Kan det politiska och det konstnärliga uttryckas utan att det ena överskuggar det andra? Jag var försiktigt nyfiken på satsningen Röst inför den nationella premiären på SVT Play den 14 juni.
Sett till form hamnar filmerna nånstans mellan informationsfilm, dokumentära reportage och hybridfilm. Att göra kortfilm som tar fasta på formatets logik kräver att varje sekund och ruta är genomtänkt. Det behövs en dramaturgi för att nå sin historias kärna. Även om samtliga filmer klarar av uppgiften att belysa ett aktuellt tema och serva som samtalsunderlag för visningarna runtom i landet, så är det några filmer som också sticker ut för att de lyckas skaka om en, utan att skriva en på näsan.
I dokumentären Noratanten får vi möta pensionären Sabine som 2017 fick uppmärksamhet när hon tog tåget från Nora till Göteborg för att kapa initialerna NMR och låta det stå för ”Noratant mot rasister” på sitt demonstrationsplakat mot den växande högerpolitiken. Det är ett charmigt personporträtt om en äldre aktivist som tar kampen för migrationsrätt och inte låter sig styras av rädsla. Hon är karismatisk och får mig att undra varför det görs så få filmer om samhällets äldre medborgare och i synnerhet äldre kvinnor. Manliga hundraåringar som hoppar ur fönster och arga Ove-gubbar är en egen genre. Men tanter på filmer, var är ni? Jag längtar efter era historier.
Den enda filmen som nuddar vid klimatfrågan är Clara Bodéns Stamnätet. En personlig hybridfilm som berättar om att växa upp omgiven av naturresurer som inte finns kvar i dag. Kala foton av norrländska skogar, älvar och vägar med avskalade animationer låter olika generationers historier om en och samma plats gå i dialog med varandra. Leken med det tidsliga skapar ett filmiskt tillstånd som är lika delar sinnligt som politiskt.
Salad Hilowes vackra filmpoem Waryaa gör uppror mot den mediala bilden av den somaliske mannen i Sverige. Närbilder av pojkar på blomäng med gruppbilder av män varvas med höghus, landsvägar och himlar. Bilder som vittnar om en manlighet som oavsett kontext befinner sig i konflikt. Filmdiktens berättarröst både talar till och för den somaliske mansgemenskapen med nya visioner om framtiden. Waryaa vill läka ett kollektivt sår. Det är sårbart, politiskt och hoppfullt.
Det är svårt, om inte omöjligt att mäta eller spekulera i hur mycket Röst kommer leda till samhällsengagemang inför valet. Men filmarna som fått visa sina bilder av Sverige fångar min nyfikenhet och hopp om att nya röster är en del av Filmsveriges framtid.
