Hittills har centret, som stöds av svenska Diakonia, mest arbetat med ungdomsgäng och riskungdomar – nu handlar det om att hitta en lösning på det sociala vulkanutbrottet: 


– Det är som ett gängkrig men på makronivå. Våldet är självförstärkande i en växande spiral som börjar med oförmågan att ge vika och som närs av den patriarkaliska övertygelsen om att man måste döda och ”dö som en man”, anser Monica Zalaquett.

Genom sin ”integrerade feministiska vision” anser hon att männen hör till dem som mest lider av machokulturen. 



Kampanj för fredskultur


Våldsspiralen i Nicaragua har utvecklat sig till statsterror med både selektivt och villkorligt mördande, tortyr och kidnappningar. De tillfångatagna – oftast unga som deltagit i fredliga protester – anklagas för ”terrorism” genom en nyligen antagen lag.


– Vi lever i en skräckfilm, konstaterar Zalaquett, som anser att en kampanj för att främja en fredskultur mellan alla parter och på alla nivåer är den enda lösningen.



Därför har hon tagit initiativ till en workshop som ska utmynna i ett kampanjförslag. Men den ska basera sig på deltagarnas egna erfarenheter:



– Vi måste gå till botten med problemet, analysera oss själva och våra beteenden. För om vi inte kan förhandla med varandra, lösa konflikter inom familjen eller om vi använder våld i vardagen kan vi inte förändra samhället, anser Zalaquett.

Monica Zalaquett hoppas att kampanjen ska få brett stöd, inom och utanför Nicaragua

.



”Livet rasade samman”


En av deltagarna i workshoppen är Luz Briones, 19-årig kommunikationsstuderande vid det katolska universitetet UCA i huvudstaden Managua. 

Hon har som uppgift att skriva ett brev till en person som hon står i kärleksskuld till. Det är till pojkvännen som lämnade henne några veckor efter att konflikten bröt ut:

– Hela mitt liv har rasat samman. Jag har inte kunnat plugga på tre månader för att mitt universitet stängdes på grund av konflikten, de flesta av mina vänner har lämnat landet. Jag fick ett sammanbrott och så lämnade också min pojkvän mig, berättar Luz Briones under tårar.

”Jag visste inte att män led lika mycket av machokulturen som kvinnor”, säger Luz Briones efter workshoppen.


När vi senare träffar Monica Zalaquett på hennes kontor utbrister hon:

– Jag hade aldrig trott att detta skulle hända igen!



Zalaquett, chilenare med libanesiskt ursprung, kom till Nicaragua under sandinistrevolutionen och inbördeskriget på 1980-talet och jobbade bland annat som journalist för sandinisternas organ La barricada. Efter att också ha att ha kämpat vid krigszonerna skrev hon en boken Tu fantasma Julian (Julian, din vålnad):


– Jag skrev den för att vi inte ska glömma eller upprepa den meningslösa konflikten mellan bröder och systrar som krävde 50 000 människoliv, förklarar Zalaquett uppgivet.



Efter krigsslut och Daniel Ortegas valförlust 1990 började Zalaquett, som inte bara är journalist men som också har studerat sociologi och psykologi, att arbeta med våld mot kvinnor, som hon hade sett så mycket av under kriget.


– Kvinnorna som deltog i workshopparna berättade om sina barn som organiserade sig i alltmer våldsamma ungdomsgäng, berättar hon.

Sedan dess har hon och hennes team utvecklat och tillämpat en omfattande metod för att förebygga och bekämpa våldet. Metoden, som baserar sig på ungas, kvinnors och mäns vittnesmål, handlar om att ändra våldsamma beteenden baserade på auktoritära strukturer och machokulturen. Målet är att skapa demokratiska relationer inom familjen, skolan, institutioner – i hela samhället.



En av workshoppens deltagare, som önskar vara anonym, har deltagit aktivt i protesterna. Här utanför tortyrfängelset ”El Chipote” dit hon för mat till anhöriga som kräver information om de fängslade.

Morden minskade med 80 procent


Center för våldsförebyggande arbete, CEPREV har genom åren tränat tusentals poliser, statsfunktionärer, lärare, journalister, NGO:er och kyrkor i metoden, både i Nicaragua och i grannländerna. CEPREV har varit särskilt aktiv inom fängelser och i de fattiga stadsdelarna där speciellt marginaliserade unga är drabbade av våldet. Inbjuden av tidigare ambassadörer i Nicaragua besökte Zalaquett för några år sedan även Sverige, inklusive partnerorganisationen Diakonia, och berättade om metoden som vunnit många priser.

Till de många resultaten hör 90 upplösta ungdomsgäng i Nicaragua och i ett kvarter i San Pedro Sula, världens mest våldsamma stad, minskade morden med 80 procent.

Men för tre år sedan utsattes CEPREV för en smädeskampanj från regeringens sida.

– Av någon orsak var de inte längre intresserade av vårt fredsarbete i de fattiga kvarteren, konstaterar Zalaquett, som betraktar sig själv som sandinist och som aldrig ha tillhört en organisation från ”högern”.

Bidragsgivarna flydde och nu är svenska Diakonia det enda internationella organet som stödjer CEPREV, som tvingades reducera personalen från 30 till 4 personer. Även med den minskade kapaciteten fortsätter Zalaquett det våldsförebyggande arbetet under Nicaraguas utan tvivel största kris sedan fredsslutet 1990.

Tryckkokaren exploderade


Zalaquett använder en tryckkokare som analog för att förklara konfliktens ursprung och explosion i april. Orsakerna är många: Det handlar om ett växande missnöje omkring regeringens kontroll över de statliga institutionerna, om lagändringar som tillåter omval och om korruption. Regeringen berikade sig oförskämt på de fattigas bekostnad; ekonomin växte förvisso, men gynnande inte alla, speciellt inte den stora, unga generationen: 


– Vi som jobbar med ungdomsgäng varnade för att en hel generation höll på att gå förlorad, säger Zalaquett.



Det handlar också om allt mindre rum för att kritisera och protestera – och kritik är sunt, anser Zalaquett.

– Det är det samma som händer inom en familj. Man säger till de unga: ”Håll käft och gör som jag säger”, tills de en dag säger stopp, fortsätter Zalaquett.



– Därför är det inte ett tillfälle att det var de unga som startade protesterna, fortsätter hon.

Många av de unga är dessutom välutbildade, ständigt uppkopplade och vet vad som händer ute i världen. De har deltagit i tusentals workshops om genus, miljö, rättvisa och bara inom ramen för CEPREV har 80 000 personer lärt sig om våldsförebyggande, berättar Zalaquett.

– Det handlar om ett nytt medvetande som har vuxit tyst och osynligt och som krockar med den gamla mentaliteten, anser hon.



I april var de unga på gatorna i en sympatidemonstration med pensionärer som hade fått sina pensioner sänkta. De blev brutalt attackerade av regeringens mobbar men i stället för att, som tidigare gånger, gå hem med svansen mellan benen var de på gatorna igen följande dag.

Det var den 19 april. Två unga sköts ihjäl och då exploderade tryckkokaren i hela samhället: unga och gamla, fattiga och rika gick ut på gatorna i protest i hundratusental, universitet ockuperades, gator och vägar över hela landet barrikaderades. Regeringen svarade igen med våld och förtryck som hittills har kostat cirka 460 människoliv, tusentals skadade och hundratals försvunna. 



Patologisk machokultur


– Roten till det onda är machokulturen, en androcentrisk kultur som kretsar sig omkring mannen och som berör hela samhället, kvinnor som män, unga som gamla, anser Zalaquett.



– Det handlar inte om en normal maskulinitet men om en förvrängning av denna. Den patriarkaliska kulturen är fundamentet och våldet ett villkor för maskuliniteten. Det har lett till att maktmissbruk och äganderätt över andra människor har blivit normen i samhället, anser Zalaquett.

Machokulturen har många patologiska element som mest går ut över männen: deras hälsa, livsstil och säkerhet, inte minst nu under konflikten, där männen utgör de flesta av de döda, fortsätter hon.

Den 30 maj, då nicaraguanerna firar mors dag, gick hundratusentals ut på gatorna för att ära alla mödrar som förlorat sina barn. Regeringsstyrkor angrep demonstrationen och 20 personer miste livet.


Att bryta våldsmönstret


Under den nuvarande krisen har våldet och machismon exploderat och Zalaquett tror inte längre på det sköra försök till dialog som inleddes i maj mellan regeringen och det civila samhället.



– Våldet förhindrar förhandling och dialog, anser Zalaquett och fortsätter:


– Den ena dagen spelade vi fotboll tillsammans, nästa dag mördade vi varandra. Vi måste redan nu lära oss spela fotboll igen, för förr eller senare slutar konflikten, vi vet bara inte när eller hur, anser Zalaquett, som är nöjd med den nyligen genomförda workshoppen och deltagarnas bidrag till fredskampanjen. 



Luz Briones, som deltog, är också nöjd:

– Jag har förstått att mitt sammanbrott kanske inte direkt har med krisen att göra men med dåligt självförtroende och osäkerhet som bottnar i andra saker. Det ska jag jobba med, säger Briones som i förbindelse med fredskampanjen vill bidra genom de sociala medierna som hon använder aktivt:


– Det finns så mycket hat mellan parterna i de sociala medierna och det är dubbelmoral: Vi kan inte tala för fred och samtidigt förstöra andra människor. Ingen vinner på det och om vi fortsätter med samma våldsmönster exploderar vi till sist, befarar Briones.