Med hjälp av oheliga allianser mellan peronismen och regimtrogna, röstade det argentinska parlamentet igenom en lag som försämrar levnadsvillkoren för flera miljoner redan fattiga pensionärer. Utanför parlamentet, Congreso, hade mer än trehundratusen demonstranter samlats. Marschen, som var fredlig, infiltrerades av hundratals hemliga poliser som bröt upp gatstenar och provocerade fram konfrontationer. 70-talets ”smutsiga krig” med 30 000 försvunna fanns i allas minne. Min vän Rafael, son till två före detta politiska fångar, berättade hur utklädda poliser jagade honom över gatorna denna dag. Maskerade poliser tog flera demonstranter till fånga. En pensionär dog, påkörd av en polisbil.

”El cacerolazo”, kastruller och pannor som det slogs på, påminde mig också om 70-talet. Från paradgatan 9 de Julio till de fattigas kvarter hördes rop, slag, sånger. Flera tusen människor som bor i boskapsvagnar och som saknar allt – vatten, el, toaletter och ventilation – gick ut med små barn och krävde bostäder. På ”Barrio Vagon” samlas Argentinas fattigaste, de som lever på samhällets absoluta botten. Till dem erbjuder presidenten Mauricio Macri och hans nyliberala projekt ingenting. I ett slags märkligt utslag av socialdarwinism anses de inte passa in, i evolutionen klarar sig bara de mest kapabla.

Pest och kolera

Mauricio Macris projekt om ett ekonomiskt starkt Argentina går ut på att riva ner det sociala nätverk som är ett arv från peronismen och som garanterade arbetarna grundtryggheten. Hälsovård, skola, pension, anställningstrygghet, allt kommer att beröras av
de högst impopulära lagar som Macri har lagt fram i ett parlament där hans parti har majoritet.

Valet mellan Mauricio Macri och peronisten Cristina Fernández de Kirchner har varit som att kryssa mellan skylla och karybdis, pest eller kolera. Cristina Kirchner är anklagad för nepotism och korruption och åklagare yrkar på en lång fängelsedom. Men hon blev vald till senator i det senaste valet och Macri fruktar att priset för att sätta henne i fängelse kan vara för högt. Peronismen kontrollerar fortfarande de mäktiga fackföreningarna och kan mobilisera tusentals arbetare samt använda sig av strejken som verktyg.

Jag går längs Santelmos lummiga gator och där trängs turister för att lyssna på gatumusikanter samt smaka på dulce de leche, den lokala versionen av den arabiska blancmange. Det finns många sidor i detta mäktiga land, som hör till de rikaste i världen i naturresurser. Här finns olja, guld, vete, kött, fisk, soja, industrier, men här finns också en av världens mest ojämna rikedomsfördelningar. Här är de rika ofantligt rika och de allra fattigaste lever på vad de hittar i soporna.

Militär bakom kulisserna

Jag träffar några av landets främsta semiotiker och psykoanalytiker, efter Frankrike är Argentina platsen där Jacques Lacan har flest adepter och lärjungar. De försöker förklara vad som händer just nu med hjälp av postmoderna termer. Argentina måste moderniseras och priset är socialt högt. Alla protektionistiska åtgärder som kännetecknade peronismen måste bort, landet måste kunna bemöta nuets och framtidens utmaningar utan laster som är ett arv från 40- och 50-talet, säger de.

I Argentinas historia har militärdiktaturerna avlöst varandra, ”el caudillo”, den store ledaren, har både fascinerat och avskräckt. Demokratin är en ganska ny företeelse och militärerna finns alltid bakom kulisserna. Med försvinnandet av aktivisten Santiago Maldonado och mordet på Rafael Nahuel, en ung kille från urfolksgruppen mapuche, har den permanenta konfrontation mellan olika politiska och ideologiska projekt på nytt aktualiserats.

I en tid där högerns spöke går på nytt och där segerrusiga anhängare av den nye presidenten Virgilio Pinera demonstrerade i Chile bärandes diktator Augusto Pinochets byten, blir Argentina ett varnande exempel. 70-talets mörka tider med försvunna och statsterror är bara runt hörnet.