Först slussas publiken i små grupper genom vita korridorer skapade av hängande draperier till ett litet rum med utsikt över Göteborgs fiskehamn och de dyra nybyggena på andra sidan Göta älv. Högtalarna dränker trumhinnorna i housemusik på aningen för hög volym och alla får ett glas bubbel och tre röstsedlar i händerna – dags att rösta på vem är mest demokratisk av Putin, Trump och Kim Il-sung.

Teater Smuts föreställning Det demokratiska projektet vill få oss att reflektera över vad demokratin är: lever vi i en demokrati, har den brister, hur ser hotet mot den ut? På bara ett och ett halvt år skulle den svenska demokratin kunna avskaffas. Eller: är man nödvändigtvis demokratisk bara för att man kallar sig sverigedemokrat? Naturligtvis inte, eftersom till exempel Nordkorea, eller som landet officiellt heter Demokratiska republiken Korea knappast lever upp till namnet.

Svårt att slappna av

När alla har lagt sina röstsedlar i valurnorna av papp håller Wahid Setihesh och Ida Hackzell, klädda helt i beige och vitt, ett slags segertal som blir en hyllning till demokratin. ”Vi klarade det! Ett fyrfaldigt leve för demokratin!” utropar Setihesh och alla hurrar, men bubblet fastnar i halsen när det blir klart att Setihesh och Hackzell spelar Jimmie Åkesson och Björn Söder – stämningen i rummet förändras på ett ögonblick.

En liknande effekt skapas flera gånger, till exempel när en avslappningsövning övergår i en berättelse om demokratins uppkomst och nära förestående fall. Det är svårt att lyda uppmaningen att slappna av direkt efter att Nina Habers inspelade röst berättat hur Ungerns premiärminister Victor Orbán hyllade Donald Trumps valseger som slutet på demokratin.

Högt och lågt

Det är i den sortens halsbrytande kontrastverkan som föreställningen fungerar allra bäst, när publikens förväntningar ställs på ända. Det varvas dels med starka scener som gestaltar erfarenheter av rasism och dels med den humor som känns igen från politisk teater som Gruppen och Frank scenkonsts föreställning Titta upp, jag tittar ner från i fjol med en lysande Nina Haber, som tyvärr tvingats ställa in sin medverkan i Det demokratiska projektet.

Humorn blandar högt och lågt, plumpt och allvarligt. Däremellan avbryts spelet av intervjuer som projiceras på väggarna, där människor får reflektera över demokratins värde och innehåll. Publiken leds runt mellan vita rum, som enkelt och snyggt förändras genom att dra för eller bort draperier. Det ger scenrummet en förvirrande och labyrintisk känsla. Under tiden funderar Wahid Setihesh på hur man kan dela in publiken i grupper – med eller utan strumpor? Laktostoleranta eller intoleranta?

Respekt för skillnader

Teater Smuts vill väcka engagemang, för demokrati och mot rasism men viktigast av allt: inte för vilken demokrati som helst. Slutsatsen är att demokratin måste bygga på att man hittar en gemenskap i erkännandet av och respekten för varandras skillnader.

Det är skillnaden som står i fokus, hur ytlig och liten den kan vara och ändå få så stor betydelse. Det demokratiska projektet är en texttung föreställning och passagerna där publiken mest står och lyssnar på en kroppslös röst ur högtalarna som berättar om demokratins förutsättningar och kapitalismens brister sänker både tempo och engagemang. Bäst fungerar det när ensemblens röster osäkras, som i inledningens hyllningstal till demokratin, och man inte kan vara riktigt säker på vem det är som talar.