Gettot är beläget på ”la pista” landningsbanan, som tidigare var en militär flygplats. Här bor 1 500-2 000 eller ända upp till 3 000 personer – ingen vet säkert eftersom det inte finns några officiella siffror. Överallt ligger sopor slängda. Det finns inga toaletter och ingen sophantering. Eftersom det tidigare har legat en militärförläggning på platsen finns några kranar med rinnande vatten. Hur många som är aktiva varierar.

I höjd med de första containrarna, som utgör husen och står uppställda på var sin sida om vägen, dyker även låga cementblock upp som alla bilar måste kryssa emellan för att tvingas sakta ner farten. Det finns en öppen ingång som markeras av ett nätstaket. Kontrasten mot det öde landskapet i den vidsträckta naturen runtomkring är total. Gettot ligger mer än 20 kilometer från regionhuvudstaden Foggia, där all samhällsservice finns.

Det är mycket folk. I stort sett alla är män. De står eller sitter i klungor. Trots att många aktiviteter pågår är det som att tiden har stannat. En kille ligger på marken bredvid en bil och en massa skrot och meckar.

En cykelmekaniker, omgiven av ett hundratal cyklar, lagar en punktering. Det finns små affärer, enkla restauranger och barer – en mikroekonomi har byggts upp. Det finns en osynlig uppdelning mellan nationaliteter längs ”la pista”. I den första delen bor mest personer från Mali och Senegal. Lite längre in gambianer och sedan nigerianer. Det finns en moské och en kyrka. En kvinna håller på att plocka iordning på altanen till vad som ser ut att vara en restaurang.

Det är varmt och smutsigt. Stämningen är tryckt.

Helt plötsligt kommer en ung, lång och mycket vacker kvinna gående sakta mitt på gatan genom området. Allas blickar vänds mot henne. När hon försvinner bort känns det som att vakna upp ur en dröm. De hjälporganisationer som besöker gettot vittnar alla om att det inte bor några kvinnor och barn där, men att det finns kvinnor som passerar. Det är mycket unga kvinnor som är offer för människohandel och tvingas till prostitution. En majoritet av dem kommer från Nigeria.

Flyktingförläggningen

Längst in i området gränsar gettot till en flyktingförläggning, ett så kallat Cara, vilket är omgärdat av ett nätstängsel. Det finns dock ett hål på några meter i stängslet. Hålet är symboliskt – det maximala uttrycket för hur staten och icke-staten går hand i hand i hanteringen av flykting- och arbetskraftssituationen i landet.

Här rör sig de boende på förläggningen och de som bor i gettot fritt mellan de två områdena. Kanske äter någon från gettot ett mål mat i matsalen eller tar sig en dusch i myndighetsstrukturen, kanske kommer någon från förläggning till gettot för att köpa något av det som där erbjuds.

På andra sidan, vid det som är den officiella ingången, står militärer med automatvapen i händerna för att förhindra obehöriga från att komma in. De migranter som bor på förläggning har rätt att röra sig fritt och lämna förläggningen under dagtid.

Alla vet vad som sker. Och att det behövs. Här bor en majoritet av säsongsarbetarna som får det enkla jordbruket i Apulien att gå runt.

– När personerna bor såhär behöver ingen ta ansvar, konstaterar läkaren Alessandro Verona, som arbetar för hjälporganisationen Intersos.

Han säger att av de platser han har arbetat på är Foggia-regionen den absolut svåraste. Inte för att det saknas avlopp och vatten i lägren. Utan för att det saknas en stat som har situationen under kontroll.

Alessandro Verona arbetar på Intersos.

Maffiauppgörelse

Förra året sköts fyra personer till döds i en maffiauppgörelse i det lilla jordbrukssamhället San Marco in Lamis utanför Foggia. Morden synliggjorde ett brottssyndikat som har kallats ”den fjärde maffian”, som historiskt har haft kontroll över jordbruket, turismen och senare även droghandeln från Albanien i regionen.

– Den extremt grymma kriminaliteten i Foggia har alltför länge ansetts vara en andra klassens maffia, sade den dåvarande nationella antimaffia-åklagaren Franco Roberti till radiokanalen, Rai 1, dagen efter morden.

Roberti förklarade att det som kallats den fjärde maffian har kopplats till 300 mord under de senaste 30 åren och att 80 procent av dessa har förblivit olösta.

Det har även varit många turer kring flyktingförläggningen Cara. Efter avslöjanden om missförhållanden, överbeläggning och förekomst av både droger och prostitution i centret sade inrikesministeriet upp kontraktet med den organisation som drev mottagningscentret och nu pågår en ny upphandling som avgör vem som ska driva det. Det rapporteras om inblandning av det som i Italien går under epitetet maffiakapital.

Ingen i personalen från hjälporganisationerna som besöker gettot är villig att visa upp sig med journalister eller andra personer utifrån. Inte heller Ibrahim Tore från Gambia som bor där. Han är på föreningen Baobabs servicekontor inne i ett bostadsområde i provinshuvudstaden Foggia.

– Här får jag hjälp med att förnya mitt uppehållstillstånd, säger han.

Han har varit i Italien i tre år. Under säsongerna arbetar han i jordbruket och han bor i gettot.

– Det finns ingen annanstans att ta vägen, konstaterar han uppgivet och berättar att de är nio personer som bor tillsammans och att de inte har någon toalett.

Han och vännerna har själva byggt ett provisoriskt skjul med en slags vattencontainer bakom baracken för att kunna tvätta sig. Det mesta vattnet de dricker och använder för att laga mat köper de på flaska.

– Vattensituationen är ännu värre i några av de andra gettona, säger läkaren Alessandro Verona från Intersos.

– Det finns getton som inte har något vatten alls och dit är det myndigheterna som ansvarar för att frakta vattencontainrar, vilket inte räcker under högsäsongen, fortsätter han.

Det kan innebära att vattnet är slut klockan tre på eftermiddagen.

– Vi har ändå inte upptäckt några sjukdomar som kan härledas till hygienen, säger Verona.

Han menar att det saknas en långsiktig vision om hur de här personerna, varav de flesta är migrantarbetere, ska integreras i samhället.

– De måste få sin vistelse här legaliserad så att de kan ta livet i egna händer, säger han.

Rafaela Pascoal, forskare.

”Gettoisering” kan förvärras

Människorättsforskaren, Rafaela Pascoal, är inne på samma spår.

– När människor väl är här måste vi satsa på integration utifrån ett rättighetsperspektiv. Det gör vi inte genom att placera människor långt ut på landsbygden utan kontakt med det övriga samhället. Många av migranterna vet ju knappt var de befinner sig – vad Italien är för land. Det är att ”gettoisera” dem.

Hon, liksom många andra människorättsaktivister, menar att situationen riskerar att förvärras av det nya säkerhetsdekret som inrikesministern och partiledaren för högerextrema Lega, Matteo Salvini, har lagt fram.

– Det enda det kommer leda till är att fler människor blir papperslösa och utifrån sin desperata situation försöker hitta en utväg. Det i sin tur kommer att leda till att ännu fler kvinnor utnyttjas på gatorna och männen exploateras hårdare i jordbruket, säger hon.

Ibrahim Tore.

Ana Shahini och Sylwia Iwan, Interkulturella centret Baobab.

Varje gång Ibrahim Tore behöver hjälp med något som rör hans dokument måste han ta sig in till stan, där han alltid vänder sig till föreningen Baobabs servicekontor.

Ana Shahini och Sylwia Iwan är två av dem som arbetar på servicekontoret och erbjuder hjälp och guidning i samhällsservice för asylsökande och andra med utländskt medborgarskap.

– Visionen är att det här ska vara en interkulturell mötesplats, säger Ana Shahini som själv kom till Italien från Albanien för cirka 20 år sedan.

Hon berättar att de tidigare hade dans- och konstkurser, anordnade språkkurser och middagar, men att verksamheten har reducerats till att lösa praktiska nödsituationer. Framför allt för de många migranter som bor i de sex-sju getton som finns runtom i staden.

– Framför allt kommer personer hit som behöver hjälp med uppehållstillstånd som måste förnyas, folkbokföring och hur de ska få tillgång till sjukvård. Och så får vi många jobbfrågor också, säger Sylwia Iwan som har sina rötter i Polen.

Servicen de erbjuder är gratis. Och den behövs för annars riskerar de som inte känner till sina rättigheter att luras av andra.

– Med risk för att låta som Salvini så måste jag ändå säga att jag tycker att de borde riva ner lägret när de flesta säsongsarbetare lämnar i december, säger Ana Shahini som inte tycker att det är värdigt att människor bor i ett isolerat getto.

– Men det finns ju inga alternativ, kontrar hennes kollega Sylwia Iwan.

Och påpekar att det faktiskt gjordes ett försök att riva ett getto förra året.

– Dagen efter var de flesta personer tillbaka på samma plats eller hade flyttat till något av de andra gettona, konstaterar hon.