”Allt för få människor pratar om att vad som uppmärksammats tack vare #metoo är patriarkala maktstrukturer. Strukturer som förtrycker människor baserat på klass, kön, funktionalitet, sexualitet och rasifiering. Vi vet redan att det inte finns några enkla svar”, skriver Alex Fälting, som anordnade #metoo-demonstration i Uppsala med talande konsekvenser.
För ett år sedan anordnade jag #metoo i Uppsala, en demonstration där över 700 personer tillsammans stod upp mot sexuella trakasserier. Då låg en känsla över staden att det här var årets viktigaste fråga och att sexuella trakasserier och tystnadskultur äntligen fick den uppmärksamhet som det förtjänade. Många minns säkert fortfarande hur det skrevs om demonstrationerna i tidningarna.
Något som färre kanske minns är hur frågan om #metoo i Uppsala skiftades från sexuella trakasserier till att handla om demonstrationsskaparen (jag) och mitt ställningstagande mot rasism. I enlighet med alla #metoo-arrangörers värdegrund bestämdes det att ta bort en person från talarlistan. Det var inget kontroversiellt beslut i sig, det är inte konstigt att den som ordnar en demonstration väljer vilka som ska tala utefter den värdegrund som demonstrationen vilar på. Men det som hände när detta beslut offentliggjordes på Facebook, och senare även via traditionella medier, var det yttersta beviset på varför #metoo behövs.
Hundratals människor hörde av sig till mig via chatt, Facebook och telefon för att berätta vilken hemsk människa de tyckte att jag var. De tyckte jag borde skämmas och hade otaliga kreativa sätt att berätta för mig hur ful och hemsk de tyckte att jag var. De allra flesta kommentarerna handlade dock om missuppfattningar. Många skrev att #metoo inte handlar om politik – trots att det är exakt vad det är. Att väva samman individuella berättelser till en väv av upplysning, att visa hur olika sorters förtryck skapar makthierarkier, det är politisk aktivism i dess bästa form.
Anledningen till att jag tar upp detta nu är att denna typ av trakasserier är så förödande eftersom de skapar och upprätthåller tystnad. Det har tagit mig ett år att komma till den punkt att jag kan läsa ordet #metoo utan att få ont i magen. Att jag kan gå till meddelandeförfrågningar utan att vara rädd för att få mer hot och hat. Att jag kan jobba med en av de viktigaste frågorna i vår samtid utan att ständigt vara nedbruten. Jag tar upp det här nu, för att det är viktigt att visa hur samtalen kring #metoo har skett, och hur de har påverkat de som drabbats av dem.
Efter #metoo låtsades de flesta som att världens problem nu var lösta – revolutionen var över och därmed var allt bra. Men #metoo är långt ifrån över. Problemet är inte löst. Det är fortfarande så att den utsattas ord inte tas på allvar. Att en mans ord väger tio gånger tyngre. #Metoo har gett människor ett språk för att prata om erfarenheter och strukturer av förtryck, ett språk som vi måste fortsätta använda, och fortsätta att sprida.
Under #metoo trodde jag att jag var en dålig person som inte värnade om människors lika rättigheter. Jag trodde det på grund av hur personer pratade om mig och mitt engagemang. Anledningen till att det tog så lång tid för mig att bryta mig ur detta var att jag inte kunde ha samtal om vad som hände mig och hur det kändes att så konkret och plötsligt bli utsatt för ett strukturellt förtryck. Samma förtryck som i tusen år har tystat offer av sexuella trakasserier. Samma förtryck som för ett år sedan tystade mig.
Allt för få människor pratar om att vad som uppmärksammats tack vare #metoo är patriarkala maktstrukturer. Strukturer som förtrycker människor baserat på klass, kön, funktionalitet, sexualitet och rasifiering. Vi vet redan att det inte finns några enkla svar. Vad vi behöver nu är samtal som är grundade i respekt.
Sådana samtal har ägt rum, men allt för många av dem har hindrats av personer som inte varit redo att erkänna komplexiteten av problemen och hur de är kopplade till övergripande strukturer. De av oss som har hittat feminism har fått en källa till sådana samtal och rum där de inte avbryts. Vi erkänner komplexiteten av dessa problem och hur makthierarkier upprätthåller de strukturer som skapar vårt förtryck.
Trots att det gått ett år sedan #metoo och trots att lösningen borde vara självklar, så är det alldeles för få som pratar om det. Pratar om den effektivaste lösningen för att fortsätta uppmärksamma dessa strukturer och vad vi behöver göra för att ändra dem. Alldeles för få personer har samtal baserade på respekt och lyssnande. Alldeles för få personer pratar om feminism och hur det kan lära oss hur vi kan skapa sådana samtal.
