Det känns bra med tanke på de undersökningar som har gjorts tidigare att festivalen har ökat representationen av kvinnor, även bland sina pristagare. Mary Harron, som bland annat har gjort den legendariska filmen I shot Andy Warhol, får årets Lifetime achievement award och årets Stockholm Achievement award går till Gunnel Lindblom, som inledde skådespelarbanan i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet. Årets Visionary award går till den iranska filmmakaren Asghar Farhadi som förvisso är man, men hans kvinnokaraktärer lämnar ingen oberörd. Han lyckas alltid med konststycket att ha självklart starka kvinnokaraktärer utan att det i sig blir ett ämne. Den som sett hans stora mästerverk Nader och Simin – en separation från 2011 vet hur han lyckas lyfta fram den grubblande människan bortom dennes kön, och det med en historia som utspelar sig i nutidens Iran. Därför är ett pris till Farhadi också ett steg i rätt riktning för en festival som vill slita sig bort från gubbväldets kvinnosyn. Även Farhadis nya film Alla vet, som visas under festivalen, borrar sig i traditioner och familjedilemman som lyfter fram starka kvinnor i en traditionellt patriarkal kultur.

Bland andra filmer på festivalen är filmen Girl en rörande historia om Lara som vill dansa balett och de svårigheter som hon möts av i och med att hon är född i en pojkkropp. I filmen Sofia får vi följa det helvete en ung flicka, gravid med ett utomäktenskapligt barn, får gå igenom i Marocko och i filmen Sibel får vi möta en annan ung flicka och hennes kamp som stum tjej som gör sin tystnad till ett vapen för att bryta mot könsrollerna i hembyn i Turkiet. En annan hård och spännande film på festivalen är Skate kitchen om Camille som börjar hänga runt med ett gäng skateboardåkande tjejer i New York och som alltmer dras in i subkulturen. Skate kitchen är ett måste för alla subkulturnördar. Årets program innehåller många fler filmer med starka kvinnohistorier men självaste öppningsfilmen X&Y av Anna Odell har en annan utgångspunkt genom att utforska vad som är kvinnlighet och manlighet.

A-märkning saknas

Kulturen speglar ju samtiden och i en samtid då demokratin inte kan tas för given och då kvinnor under det senaste året gjort upprop efter upprop för att synliggöra den odemokratiska maktordningen är normbrytande filmer inga små undantag längre och det är mer norm än undantag att dagens filmmanus är maktkritiska. Men det är fortfarande inte självklart att kvinnokaraktärerna, om det ens finns sådana, inte är nidbilder av vad en kvinna är.

För de festivalbesökare som vill slippa hamna i en biosalong där det bara är män som pratar med män och kvinnorna endast är attribut, så hade en A-märkning av filmerna hjälpt. A-märkning är ett verktyg, vars initiativ togs av före detta biografföreståndaren på Bio Rio, Ellen Tejle. Ellen Tejle införde att alla filmer som klarar av det klassiska Bechdeltestet ska A-märkas, en märkning som helt enkelt visar på en jämställd story. Bechdeltestet innebär att filmen ska ha två namngivna kvinnokaraktärer som vid något tillfälle ska ha en konversation i filmen som inte handlar om män.

Flera filmfestivaler har sedan valt att A-märka sina filmer, till exempel CinemAfrica, Franska filmfestivalen, Ladybug filmfestival och naturligtvis Feministiska filmfestivalen. Det innebär inte att dessa bara visar A-märkta filmer utan att de ger besökaren möjlighet att välja.

Stockholms internationella filmfestival har dock valt att inte A-märka filmerna. Ellen Tejle har försökt få till ett samarbete men de har inte varit intresserade då de menar att de jobbar med jämställdhetsfrågor på andra sätt.

– Det hade varit bra om de då kan synliggöra hur de jobbar med det. Min upplevelse är att de har en feministisk fasad men när man börjar räkna så är det fortfarande mycket som är normativt, säger Ellen Tejle på telefon och fortsätter:

– De borde vara modigare men det kan vara jobbigt att behöva syna sig själv. Det handlar nog mest om det.

Ellen Tejle är inte bara initiativtagare till A-märkningen utan medverkar också i dokumentärfilmen This changes everything tillsammans med namn som Meryl Streep, Cate Blanchett och Natalie Portman. Filmen handlar om Hollywood efter #metoo-rörelsen och har Sverigepremiär under festivalen.

I filmen tas bland annat the Original six upp, sex regissörer som 1979 gick samman för att utmana den mansdominerade filmindustrin. Från vänster: Joelle Dobrow, Nell Cox, Susan Nimoy, Dolores Ferraro, Lynne Littman, och Vicki Hochberg. Foto: Pressbild/Stockholms filmfestival

Mer jämställt under stumfilmen

Ellen Tejle har en stor roll och syns och pratar mycket i filmen. Hur kommer det sig?

– De ville hitta ett verktyg för att komma tillrätta med problemen, något mera konkret och fick då höra talas om A-märkningen och hörde av sig till mig.

Hon har de senaste åren åkt på världsturné och pratat om A-märkningen och nu har filmteamet följt med henne bland annat till Brasilien, Kina och Dalarna.

– Det är ju fokus på USA och Sverige är den enda landet utanför USA som nämns i filmen och det borde vi vara stolta över. Jag är ju gräsrotsexemplet, säger Ellen Tejle och tillägger att även Anna Serner, vd för Svenska filminstitutet och Baker Karim, svensk regissör och filmproducent, är med i filmen.

This changes everything är enligt Ellen Tejle en film som rör sig mellan hopp och förtvivlan, och som sträcker sig hundra år tillbaka i tiden. Filmen tar bland annat upp att filmindustrin var mer jämställd under stumsfilmsperioden för att sedan följa vad som lett till dagens ojämställda filmbransch. Filmen borde framför allt ses av de som inte tycker att det här är ett problem då den presenterar argument och siffror som visar på en skrämmande verklighet.

Det är starkt av Stockholms filmfestival att ha Sverigepremiär av filmen This changes everything och skicka ut ett pressmeddelande för att explicit berätta om eftersträvan av en mer jämställd filmfestival, det tyder på att de tar det här på allvar. Samtidigt visar en genomgång av deras filmer att de redan har nått 50/50 i några av sina kategorier som dokumentärer (där det av 19 regissörer var 9 kvinnor och 10 män) och kortfilmer (där det av 20 regissörer var 11 kvinnor och 9 män). Å andra sidan så ser deras siffror inte så imponerande ut när det gäller spelfilmerna, kategorin som drar mest publik. Sammanlagt är det 110 regissörer inblandade i spelfilmerna som visas på festivalen och en uträkning visar att där är det 76 män och 34 kvinnor (69 procent män och 31 procent kvinnor). Värst är det i underkategorin twilight zone, skräckfilmerna, där hela 14 av 15 regissörer är män. Festivalen har därför lite att jobba med om de ska nå sitt 50/50 mål till 2020.

Det är som Ellen Tejle säger:

– Det står bara still om man tänker att någon annan måste förändra.