Moderna pappor som bryr sig mer om barn och strävar efter jämställdhet är inte så nya som det framställs. Medierna rapporterar allt oftare om ”de nya papporna”, men bilden har återkommit regelbundet i snart femtio år. Det konstaterade Södertörns högskola i ett pressmeddelande inför fars dag på söndagen.

Genusvetaren Helena Hill har forskat om mansrollen, och kopplar utnämningen av ständigt nya och bättre pappor till svenskars självbild som ett av världens mest jämställda länder med jämställda familjer. En idealbild så stark att få vill se att samhället på många sätt fortfarande är ojämställt.

1974 fick män möjlighet att vara hemma med barnen på samma villkor som kvinnor, och uttaget av föräldrapenning har setts som ett viktigt mått på jämställdhet. Men trots att andelen föräldrapar som delar har ökat sedan 1980, då kvinnor tog ut 95 procent av föräldraledigheten, tar män fortfarande endast ut 28 procent.

– Pappaledigheten är en indikation på jämställdhet, men det är så mycket mer som väger in. Mamman har fått det känslomässiga ansvaret och det lever kvar trots att pappor tar ut mer ledighet, säger Helena Hill, som konstaterar att det trots allt arbete för att få pappor att engagera sig mer i sina barn finns också starka heteronormativa maskulina och feminina ideal kvar.

Ytterligare ett problem med föreställningen om ”den nya pappan” är enligt Hill att det nästan uteslutande handlar om den unga, vita, heterosexuella medelklassmannen som lever i en storstad. Detta spär på en felaktig bild av att en viss typ av man är jämställd och att ”de andra” ligger efter.