Vad säger det om vårt lands värderingar och normer när representanter ur det svenska rikets mittpunkt, Svenska akademien, inte bara skyddade en man som kränkte kvinnor utan även fortsatte att försvara honom? Gav honom ekonomiskt stöd, nycklarna till Akademiens lägenhet i Paris? Vad säger det när ledamöter som ska representera det svenska samhällets crème de la crème avslöjats med vänskapskorruption, jäv och en reaktionär syn på kön och sexuella övergrepp?
Och som än i dag, trots att domstolen dömt kulturprofilen för två fall av våldtäkt, fortsätter att ifrågasätta vittnesmålen?
Konflikten i Svenska akademien handlar om mycket mer än enbart den dömda mannen, den så kallade kulturprofilen. I världens mest jämställda land vill vi gärna betrakta oss som felfria, det är andra ”främmande kulturer” som har problem med synen på kvinnor, inte vi.
Kanske har just den svenska självbilden och självgodhet skyddat akademien. I mer än tjugo år har det varit känt för ledamöter att en man i deras närhet utsatt kvinnor för övergrepp och kränkande behandling systematiskt.
Ingen har agerat. Tvärtom, när kvinnliga konstnärer väl tagit mod till sig och berättat om vad de varit med om så har deras beskrivningar kallats för ”byskvaller”, de har hånats, kallats för bittra, misslyckade. Kvinnorna har fått bära skammen och ansvaret för hedern.
Det var inte förrän den första kvinnan tog över sekreterarposten, och efter en våg av metoo-vittnesmål, som anklagelserna mot kulturprofilen togs på allvar och skiten började städas upp.
Men alla gillade det inte. När akademiens fasad började krackelera skyndade Horace Engdahl att sänka Sara Danius i offentligheten. För honom gällde det att snabbt lägga skulden för det raserade anseendet på henne – ett mycket klassiskt patriarkalt grepp.
I Expressen skriver han att ”Sara Danius är den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift”. Och i SVT:s dokumentär Det slutna sällskapet kommenterar han det faktum att sex av sju kvinnor lämnat akademien med att män är mer lämpliga än kvinnor i den här typen av församlingar. Eftersom ”de bättre tolererar den typ av påfrestningar som uppstår när maktkampen rasar.”
Med människor av kvinnligt kön blir det alltid problem, menar alltså Engdahl. Könet står i vägen för att kunna hantera ett så viktigt uppdrag.
Någonstans kan jag inte låta bli att undra vad som hade hänt om Horace Engdahl kommit från Mellanöstern och sagt samma saker?
Samtidigt som akademien skakar på grund av patriarkala strukturer så rasar en annan hätsk debatt i samhället, driven av brun högerflank, nämligen att de som kommer hit måste anpassa sig. Särskilt männen. Idén bygger på att svenska män i grunden är bra utifrån sin kultur och etnicitet medan invandrade män, i synnerhet från Mellanöstern och Afrika, närmast per automatik är misogyna.
Kanske är det också så man ska förstå det upptrappade hatet mot feminister. Jämställdhet har blivit populisternas nya favorit-slagträ.
För hur kan samma personer som ena dagen pekar ut män från andra länder som förövare i nästa andetag hylla psykologen och debattören Jordan B Peterson för hans idéer om män och kvinnor?
Frågan är vilken svensk kultur männen som kommer hit ska anpassa sig efter? Om det är den som Horace Engdahl representerar? En hederskultur där den våldtagna kvinnan får skulden för att ha svärtat ner det ”goda anseendet”?
