”Eddo-Lodges historier visar att varje gränssättning är grundläggande för att driva på den antirasistiska kampen, för att formulera oss som inget mindre än människor”, skriver Felicia Mulinari, som i den Sverigeaktuella författarens bokdebut finner både läsglädje och obesvarade frågor.
För några veckor sedan började filmen spridas. En mamma med ett barn i magen och ett barn i handen. En mamma som brutalt misshandlas av vakter för att sedan polisanmälas för våldsamt motstånd. Vi ser i filmen hur barnet ropar efter sin mamma, allt medan vakterna fortsätter trycka ner mamman mot golvet. När du läser den här meningen vet du, utan att jag behöver säga det, att mamman inte är vit, att barnen inte är vita.
Att i Sverige i dag behandla vita barn och mödrar på det här sättet är nästan otänkbart. Kanske är rasismens allra mest smärtsamma funktioner detta; att reglera vem som är ett riktigt barn och vem som inte är det, att förvägra massa små liv det privilegium som barndomen ändå är. Vi ser det på ålderuppskrivningar på asylsökande, på hur vakter slår ner barn som firar sin trettonårsdag på ett bibliotek. Vi minns ljudet av dunkningar från videon när vakter misshandlar en nioårig pojke på Malmö Centralstation, hur han ber för sitt liv mellan slagen.
Det är systematiseringen av dessa smärtor, berättelser från en rasistisk vardag som bildar en systematik, en struktur, som är den största behållningen jag får när jag läser Reni Eddo-Lodges Varför jag inte längre pratar med vita om ras. I början av boken beskriver Eddo-Lodge hur hon på universitetet nästan enbart fick lära sig om rasismen i USA, och jag läser boken delvis som ett svar på detta, ett bidrag i att skriva fram en historik kring den brittiska rasismen som kontextualiseras i ett rasismens nu.
Att skriva om rasismens historia är ingenting nytt, kanske framförallt i England, men det är däremot ovanligt med den här typen av lättlästa populärvetenskapliga böcker som på ett sakligt sätt också gör ett försök att förklara vad rasism är.
Eddo-Lodge skriver om när rasismens brutalitet tar sina mest våldsamma former, i relation till rasistiska mord och polisrepression som dödar, på ett sätt som inte är sensationalistiskt och kanske just därför ger plats för en kollektiv sorg och vrede.
Jag fastnar framförallt för kapitlet Historier; som med avstamp i slaveriet bearbetar några viktiga smärtpunkter i Englands moderna rasistiska historia. Historier är rätt namn, för det är inte en självklar berättelse över tiden, utan många små exempel på orättvisor. Och kamper, vilket kanske är det vackraste, eftersom det är så sällan man får läsa om motstånd. Hundra personer som demonstrerar mot ett bussbolag som inte anställer svarta, blir en del i en berättelse om kollektiv organisering och motstånd som faktiskt kan förändra världen.
Jag tänker på de landsomfattande demonstrationerna som kommer att vara i helgen mot rasistisk polisbrutalitet och fylls av stolthet; oavsett hur många vi är som kommer visar Eddo-Lodges historier att varje gränssättning är grundläggande för att driva på den antirasistiska kampen, för att formulera oss som inget mindre än människor.
Tyvärr får den historiska ambitionen hos Eddo-Lodge mindre plats än den nutida debatten och det är svårt att inte hänga upp sig vid bokens titel som provocerar och utmanar. Men en utsaga som egentligen hade kunnat vara intressant; vad innebär det, på ett mer filosofiskt plan, att sluta prata med vita om ras? Hade man kunna formulera en strategi för att sluta prata med den rasistiska och vita hegemonin? Och om man slutar förhålla sig till dumma och omänskliggörande frågor som hur många flyktingar det går att ta emot eller om kvinnan som blev misshandlad hade biljett eller inte, hur ska man konkret agera i en debatt som alltid vill få en att hamna i just denna dumhet? Tyvärr är det inte frågor som boken svarar på.
Titelns funktion är snarast retorisk, då Eddo-Lodge både pratar med vita människor och, vilket är mer problematiskt, vita utgångspunkter. Jag upplever inte att boken är skriven direkt till människor som har erfarenhet av rasism, eftersom den ständigt behöver övertyga läsaren om fenomen som är rätt självklara för den som har levt i en rasistisk vardag.
Eddo-Lodges intervju med ledaren för det fascistiska partiet British national party förflyttar inte den antirasistiska debatten till en mer givande plats, tvärtom, vi återkommer till den utmattande och kontraproduktiva positionen att övertala fascister om att rädslan de känner för att svarta ska ta över världen inte är rationell eller rimlig.
Bokens enkla förklaringar av vita privilegier, intersektionalitet, och andra ord som de senaste åren har varit viktiga inom den antirasistiska rörelsen för att analysera förtryck och formulera rasismens smärta, är ibland lite för enkla och jag upplever att komplexiteten och oenigheterna som funnits mellan antirasister glöms bort eller göms, vilket är sorgligt eftersom jag tänker att det i denna oenighet finns en enorm kunskap och styrka.
Ändå är det vackert och inspirerande att läsa om hur denna kritik började växa fram. Det får mig att tänka på hur vi, när jag var aktiv i Ung vänster som ung, kämpade för att få in ord som strukturell rasism i Ung vänsters principprogram, vilket nästan alltid bemöttes med att det var för ”komplicerat”. I dag, när tidningar som Veckorevyn kan använda ordet rasisifering, står det tydligt att denna kamp om ord aldrig handlade om språket var svårt eller enkelt, utan om vilkas erfarenheter som synliggjordes med hjälp av det.
Jag läser Varför jag inte längre pratar med vita om ras med mycket glädje, den är lättläst och ibland formulerar den saker sådär precist så att man vill spara citaten för att använda när man bråkar med en rasist eller möts av människor som osynliggör den strukturella rasismen.
Jag stryker under, ritar hjärtan och utropstecken, känner igen mig, skrattar och blir förbannad. Det vackraste av allt; jag slås av att motstånd är möjligt, att det går att förflytta positionerna, även om det ibland kan verka otroligt uppgivet.
Trots all denna läsglädje är jag ändå ledsen när jag lägger ifrån mig boken. Oviljan att bygga solidaritet kring andra förtryck och andra kamper gör mig uppgiven och trött. I polemik till de som förtränger rasism och pratar enbart om klass svarar Eddo-Lodge med att göra ungefär samma sak fast tvärtom. Och internationell solidaritet, som annars har varit en så historisk viktig fråga i den svarta och antirasistiska kampen, försvinner i ett eurocentriskt och brittiskt perspektiv.
Eddo-Lodge använder funktionsnormen i tunnelbanesystemet som en metafor för hur vita privilegier kan fungera, att man inte tänker på det just för att man har det. Kanske är det en träffande liknelse, men det provocerar mig att ett förtryck bara finns med i boken som en metafor för ett annat förtryck.
Egentligen finns det så många gemensamma paralleller. Om vi går tillbaka till hur jag började texten; att det inte går att tänka den misshandlade mamman som vit, så vill jag rätta mig själv och lägga till att det alltid finns andra andra som inte heller är inskrivna i vithetens privilegium, i den vita barndomens privilegium. Jag tänker på 16-årige autistiske Erik, som polisen bryter armen av för att han inte kommunicerar som samhället förväntar sig. Jag tänker på en annan Eric, 20 år, som förra året sköts till döds av polis. Han hade downs syndrom och lekte med ett ofarligt leksaksvapen.
Dessa smärtsamma händelser är också viktiga för en antirasistisk rörelse att minnas. De är inte offer för rasismen, men de är offer för det system som förvägrar människor sin mänsklighet för att försvara föreställningen om vem som är en ”riktig människa”, en ”normal svensk”, ett ”riktigt barn”.
Klass, rasism, patriarkat, funkofobi, förtryck hänger ihop, och ska vi förändra världen krävs det att vi agerar mot varje övergrepp vi ser. Polisens funkofobi kostade Erik livet. I helgen höjer vi våra röster mot polisens brutalitet och maktmissbruk och skriker alla drabbades namn så högt så att vinden fångar våra skrik, sprider vår ilska så att vi blir fler och fler.
