Trots att universiteten på många andra nivåer domineras av kvinnor är tre av fyra professorer män. Stiftelsen Allbrights första rapport om universitets- och högskolevärlden Vetenskapsmannen inte kvinna är nedslående läsning.

– Betyg och kompetens tycks inte gälla inom akademin. Vänskap verkar tyvärr vara akademins bästa merit, säger Amanda Lundeteg, vd på stiftelsen Allbright, i ett pressmeddelande.

De tekniska lärosätena sticker ut i Stiftelsen Allbrights rankning, där samtliga återfinns på nedre halvan. Men brister finns även på andra håll.

– Jämställdhetsarbetet ses inte som viktigt, då forskare inte tror sig bedöma män och kvinnor olika. Sanningen är att vi alla riskerar hamna där, ifall vi inte medvetet och aktivt jobbar emot det, säger Lundeteg till SvD.

Intervjuer med såväl studenter som forskare och administrativ personal pekar ut hindren, kvinnor saknas i litteraturen, bland föreläsare och professorer, och det är svårt att förankra jämställdhetsarbetet i organisationerna. Mycket hänger på kontakter. För att få en tjänst, bli befordrad eller erhålla forskningsmedel krävs ett starkt nätverk. Samtidigt noterar Stiftelsen Allbright en påtaglig vilja att förbättra arbetet för jämställdhet på flera lärosäten och har därför sammanställt en åtgärdslista.

– Rektorn måste peka med hela pekpinnen och visa att jämställdhet är en strategisk fråga som handlar universitetens långsiktiga existens. Här behövs konkreta mål, uppföljning och ökad öppenhet. Om de nu vill fortsätta som akademier, säger Lundeteg.

I en intervju med Svenska dagbladet säger hon sig under sina sju år på Allbright aldrig ha hört talas om värre könsdiskriminering än den som framgår av rapporten:

– Alla vi har varit i kontakt med är ytterst måna om att deras identiteter inte ska röjas. Den akademiska världen och arbetsmarknaden är liten – det är svårt att prata öppet om jämställdhetsproblematiken utan att bli brännmärkt.