De flesta vet nog i dag, trots att motsatsen ibland hävdas, att vi inte lever i ett jämställt samhälle. Kvinnor tjänar mindre, tar ut mer föräldraledighet och gör mer av det obetalda arbetet i hemmet. Detta är ändå saker som går relativt lätt att mäta och visa i statistik. Men hur är det med det arbete som inte går att mäta? Hur är det med allt lyssnande, inkännande och kommunicerande som krävs för att en relation ska fungera? Hur är det med att komma ihåg svärmors födelsedag och att påminna om att en gympapåse ska packas, oavsett vem som sedan packar den?

Begreppet ”känslomässigt arbete” och hur detta är snedfördelat mellan män och kvinnor har börjat dyka upp mer och mer i det feministiska samtalet. Agnes Ahlsén och Sara Hallonsten, som möttes när de pluggade genusvetenskap, bestämde sig för att samla ihop texter och bilder på ämnet. De blev till boken Vem bryr sig? En antologi om känslomässigt arbete. Där berättar både kända och okända kvinnor – redaktörerna har till exempel fått en intervju med Märta Tikkanen! – om sina erfarenheter av känslomässigt arbete, i heterosexuella parrelationer men också i relationer med bröder, pappor och killkompisar och på arbetet.

I samma veva startade de ett eget förlag, Systerkonspirationen. När jag träffar Ahlsén och Hallonsten på ett café i Stockholm för en intervju frågar jag var namnet kommer ifrån. De berättar att de diskuterat namnet i säkert ett år, men att de ganska tidigt var ”tjusade av tanken på en konspiration”. Vi pratar om hur det finns en föreställning om att kvinnor ”konspirerar” med varandra och ”skvallrar”.

– Och lite så tänker vi ju att det är det vi vill göra med den här boken, att det finns en väldig kraft i det kollektiva berättandet som kan liknas vid en konspiration!

Nya ord för det som sker

Något som slår en när en läser vittnesmålen i boken är dock den känsla av isolering och ensamhet som uttrycks.

– I våra enheter är vi ju isolerade, men det vi vill göra med det här är ju att skapa band till varandra, lämna känslan av att ”det är bara jag”, ”det är mitt fel att jag känner såhär”, ”det ligger på mig ensam att förändra det”. Att kunna få luta sig lite mot andra kvinnors berättelser, att se strukturerna och få kraft från det, säger Sara Hallonsten. Agnes Ahlsén fortsätter:

– Det är dubbelt också tänker jag, för framförallt gruppen kvinnor är väl den grupp som har relationspratat länge. Men jag upplever en stor skillnad i hur jag pratar om min relation i dag jämfört med förut. Där det förut var mer ”Nu har han varit dum igen”, har jag i dag helt andra ord att sätta på vad det är som händer.

I vårt individualistiska, liberala samhälle får vi lära oss att vi ska göra val hela tiden, vara vår egen lyckas smed. Gör det maktstrukturer i vardagen, som de ni beskriver, extra svåra att se i vitögat? Många vill inte vara ”offer” för förtryck utan hävdar då hellre egna val bakom obetalt arbete i hemmet, större ansvar för barn med mera tänker jag?

– Det tror jag absolut. Det är ju en nyliberal tanke, att har du det inte tillräckligt bra så är det för att du inte har ansträngt dig tillräckligt, konstaterar Ahlsén.

Sara Hallonsten berättar att en av kommentarerna under en artikel om boken ifrågasätter just varför kvinnor inte lämnar om de nu har det så ”tråkigt”:

– ”Om det är så jobbigt att utföra det känslomässiga arbetet, sluta då, lägg ner!” Vad händer då? Det som händer är att det blir jävligt otrevligt och trist för alla. Saker faller.

– När man är uppfostrad att ha ansvar för de här grejerna upplever man en enorm skam när det inte går. Det är ditt fel om det inte fungerar. Så att släppa det är ju inte ett alternativ för att må bättre själv heller. Då mår man ju bättre när man ändå känner sig bekräftad i att klara av det som är ens ”uppgift”, menar Agnes Ahlsén.

Finns en skam i att inte ha ett jämställt förhållande, eftersom det är något vi förväntas sträva efter åtminstone på ytan, även fast det är tydligt att förhållanden mellan män och kvinnor fortfarande generellt sett inte är jämställda?

– Oj ja, svarar Ahlsén. Det är nog en av anledningarna till det vi pratade om nyss. Att man inte vill se det hos sig själv för att det är skamligt. Jag tänker ofta att jag väljer min relation varje dag eftersom jag inte väljer bort den, och det innebär ju då att jag väljer en ojämställd relation varje dag. Och det innebär ju att inte leva som man lär, och det i sig är ju en skamlig grej. Då är det ju lättare att inte erkänna för någon annan eller sig själv att det är så det ser ut.

Ledsamt med mängden

När jag läste boken blev jag glad över att den finns, men också nedslagen av att få bekräftat hur alltför många kvinnor har det i sina relationer. Jag frågar hur Agnes Ahlsén och Sara Hallonsten kände när berättelserna som de utlyst började trilla in. De säger att de också fick sin bild bekräftad, men att det inte varit en självklarhet att beskriva det som skaver för så många som just ”känslomässigt arbete”.

– När vi började inse att det går att beskriva på det här viset var det en uppenbarelse för oss, berättar Hallonsten. Vi började prata med folk runt omkring oss och märkte att det här behövde pratas om. Så vi visste ju att det fanns ett behov av att prata om det. När vi fick in texterna en och en kändes det inte så överväldigande, men när jag såg texterna tryckta i boken så blev jag väldigt ledsen. Mängden röster… Vi blev ju väldigt glada att de ville skicka in. Men det är ledsamt att det är så många som mår så dåligt.

Kan det vara svårt att få människor att ta till sig tanken om känslomässigt arbete då vi gärna vill se mellanmänskliga relationer som något som står över och bortom krasst, kvantifierbart arbete?

– Tanken med att benämna det som arbete är ju att försöka överbrygga den dikotomin och få folk att fatta hur jobbigt och tungt det är. Sedan har vi ju en del i boken som handlar mer om lönearbetet och hur det känslomässiga arbetet även finns där, även om det finns så otroligt mycket mer att säga om det, menar Agnes Ahlsén.

Vem bryr sig? Är den första bok i alla fall jag har läst som pratar om känslomässigt arbete på ett lättillgängligt sätt med konkreta exempel, till skillnad från tidigare litteratur i ämnet som ofta varit mer teoretisk och akademisk och säkert därför svårare att ta till sig för de som kanske behövt en sådan verklighetsbeskrivning mest.

– Det är det vi hoppas, säger Sara Hallonsten, att det ska kännas lätt att ta till sig. Att det får smyga sig in. Vi har ju läst mycket berättelser på internet av kvinnor som beskriver det på det här viset. ”Mansbebiskontot”* är ju ett exempel.

Pratas det mer om känslomässigt arbete nu?

– Vi upplever ju det. Men vi har ju också spenderat flera år i den här bubblan, och pratat och pratat och pratat med alla våra vänner! Så nu upplever jag att alla pratar om det överallt och har fattat! säger Agnes Ahlsén.

Hur kan en då komma åt det känslomässiga arbetet, då det är så mycket svårare att mäta?

– Vi måste börja förstå vad det är. Och den här boken spelar sin roll i definitionsarbetet. Vad är det vi har att göra med? Hur tar det sig uttryck för olika människor? Och sedan när vi har gjort det kanske det blir lättare. Det är ju inget som är skilt från andra jämställdhetsproblem. Allt går ju in i vartannat hela tiden, fortsätter Ahlsén.

Svårigheten, ibland omöjligheten att strejka – inte bara från obetalt arbete i hemmet utan även från de vårdyrken som ofta domineras av kvinnor – är en fråga som den feministiska rörelsen brottas med. Ahlsén och Hallonsten berättar att de brottats en del med att de ger ut en bok som beskriver ett problem utan förslag till lösningar, ”att ge ut någonting som säger ’Om ni inte visste det så har ni det jävligt jobbigt!’”

– Fast jag tror att folk vet att de har det jobbigt, men de vet inte varför, reflekterar Sara Hallonsten.

Att få bestämma själv

I förordet spår de att de antagligen kommer att få frågan om tesen om känslomässigt arbete verkligen går att ”bevisa”, om inte bidragen i boken bara är anekdotiska. Och de bekräftar nu att en och annan sådan reaktion mycket riktigt kommit.

Men, som Sara Hallonsten säger:

– Beviset är att här har vi samlat 50 till hundra kvinnor som känner väldigt starkt att det är ojämställt och att de mår dåligt på ett eller annat sätt. Det är vad det är.

Jag avslutar med att fråga vad det finns för framtida planer för förlaget.

– Vi har köpt ett bokmanus av en japansk journalist. Hon är den kvinna i Japan som har drivit hela #metoo-rörelsen där. Hon blev utsatt för våldtäkt av en väldigt högt uppsatt mediechef, som också var vän med premiärministern. Den ligger hos översättaren nu, berättar Ahlsén.

– Vår vilja med förlaget är att ge ut röster som inte annars får höras, från olika systrar och allierade, säger Sara Hallonsten.

– Vi har ingen lust att jobba med killar som det ser ut nu. Och det coola med att ha en egen grej är att man tydligen bestämmer helt själv, konstaterar Agnes Ahlsén.