Det började redan strax efter midnatt med att hundratals kvinnor, och några män, gick ut på torgen och ”ringde in” strejkdagen genom att slamra med pannor och slevar för att väcka anvånarna. Aktiviteterna var lika varierande och kreativa som kvinnorna som deltog, allt ifrån barnvagnsdemonstration, rollator-kapplöning, promenad med en överstor klitoris och nationell radiostrejk till att döpa om gator efter kända kvinnor.
Det kan verka som en paradox. När kvinnor i andra länder strejkar genom att lägga ner sitt arbete, förbereder sig kvinnorna i Schweiz minutiöst. Inspirerade av uppropen i sociala medier bildades strejkgrupper som höll möten, diskuterade kostnader, bakade fikabröd till försäljning, målade banderoller, tryckte flygblad och t-shirts. Arbetsuppgifterna schemalagdes in i minsta detalj.
Det fanns ett motstånd mot att tillåta män att delta i demonstrationerna. De uppmanades istället att visa sin solidaritet genom att ta över kvinnornas arbetsuppgifter i hemmen och på arbetsplatserna under strejkdagen. En grupp som kallade sig solidaritetsmän byggde en strejkvagn, lagade mat och delade ut drycker mot kollekt till hungriga aktivister under strejkdagen.
Så varför just nu?
Globala protester inspirerar
Det svarar Hannah Friedli på i en intervju bara dagar före kvinnostrejken. Hon är en av kvinnorna som varit med från början när arbetsgruppen Frauen*streik kollektiv Zürich bildades för snart ett år sen.
– Kraften som ledde till beslutet om en ny kvinnostrejk kom även denna gång från västra Schweiz. Det har bubblat under ytan egentligen ända sedan 2015, då rörelsen #NiUnaMenos i Argentina startade och växte sig stark i hela Latinamerika. Efter de framgångsrika protesterna mot skärpning av abortlagstiftningen i Polen 2016 och Irland 2017, och efter att kvinnorörelsen växte i Spanien och Italien inför den internationella kvinnodagen 2018, så höjdes rösterna för en omfattande kvinnostrejk även i Schweiz, berättar Hannah Friedli och fortsätter:
– En direkt utlösare var säkerligen statistiken som visar att lönegapet mellan kvinnor och män ökar istället för minskar, men i och med att kvinnor träffades och utbytte tankar, så uppdagades allt fler skäl till strejken, inte minst det sexuella våldet och diskriminering av immigranter och hbtq-personer, vilket återspeglas i manifesten.
Mycket måste ändras
Kollektivets manifest tar upp en sådan bredd av diskriminering i samhället – i hemmet, på arbetsplatsen – att det kanske splittrar istället för enar rörelsen?
– Nej, tvärtom! försäkrar Friedli.
– De många kraven ger rörelsen styrka och gör det klart för alla hur mycket det är som fungerar fel. Det är ett faktum att kvinnor diskrimineras i alla delar av livet. För att stoppa diskriminering av kvinnor måste vi sträva efter ekonomisk, politisk och social förändring, omdefiniera begreppet arbete och fråga oss hur vi fördelar arbetet. Vi måste omorganisera resursfördelningen i samhället. Slutligen måste vi offentliggöra och agera mot det latenta våldet mot kvinnor. Kvinnostrejken är tänkt att visa att mycket måste ändras och att kvinnors diskriminering påverkar samhället som helhet.
I befolkningen hörs även kritik och hån för att det inte rör sig om en egentlig strejk. Det måste Hannah Friedli delvis hålla med om och beskriver istället en samhällsstrejk som kan komma att omdefiniera strejkbegreppet:
– Kvinnostrejk är ingenting abstrakt utan mycket konkret på de enskilda arbetsplatser där kvinnor har formulerat konkreta krav till arbetsgivaren och till hela branscher, men strejken handlar om så mycket mer, nämligen om makten över fördelningen av arbete och rikedom.
Bild: Elisabeth Steiner
Kilometerlångt protesttåg
Det blir en nästan övernaturlig känsla när kvinnor i högst varierande åldrar börjar strömma till från alla håll mot centrum i Zürich denna grönt frodiga och varma försommardag. Det hörs ett högt sorl som av fest och man nickar till varandra och ler eller utropar uppskattande ord vid åsynen av de andras lila kläder, plakat och accessoarer.
En stor gatu- och spårvägskorsning nära centralstationen har precis stängts utan tillstånd med vita och lila avspärrningsband med texten: ”Här pågår kvinnostrejk!” Fem dialogpoliser som kommer till platsen schasas ut med skrik och skramlande pannor. Det är flera hundra unga kvinnor som har anlänt från universitetsområdet, där en studentaktion precis avslutats, som genomfört avspärrningen och sittstrejkar på asfalten. Blockaden avbryts fredligt när det visar sig att räddningsfordon behöver släppas förbi.
Någon timme senare fylls platsen på nytt, för nu är det dags för den stora demonstrationen. Kanske anländer kvinnorna från en protestaktion på hemorten eller jobbet, eller kanske har de lagt ner sitt arbete exakt klockan 15.34, det klockslag som fackföreningarna förklarat motsvarar den lön som kvinnor uppbär jämfört med män i de fall som arbetsdagens slut är klockan 17.00.
Samlingen fortsätter att fyllas på med kampsugna kvinnor längs kajen tills följet blir över en kilometer långt. Längst fram väntar kvinnor med megafoner på att starta processionen. Demonstrationståget går via finanskvarteret över Paradeplatz och till Helvetiaplatz, där tal och livemusik byter av varann fram till midnatt. Uppskattningsvis har bara i Zürich 160 000 människor deltagit i aktioner och demonstrationer.
Christine Flitner, fackligt förtroendevald. Bild: Mischa Scherrer
Som ett direkt resultat av den första nationella kvinnostrejken 1991 nämns ofta lagen om jämlikhet mellan kvinna och man i arbetslivet, Gieichstellungsgesetz GlG, som vann laga kraft den 1 januari 1996. Den här gången hoppas Christine Flitner, förtroendevald för jämlikhetsfrågor i fackföreningen VPOD, på ”en verklig jämställdhet i Schweiz”:
– Konkret vill vi ha ett kollektivt anställningsavtal för daghemspersonal och inom vårdsektorn behövs en rättvis lösning för klädombyte på betald arbetstid. Det behövs bättre bestämmelser för att kombinera lönarbete och familjeliv, nämligen föräldratid, pappaledighet och ledighet för vård av andra anhöriga.
När strejkdagen går mot sitt slut hörs önskemål om att upprepa strejkdagen redan nästa år igen, men Christina Flitner viftar undan den idén; en väletablerad strejkdag skulle förlora sin politiska vikt, det är hon säker på. Självklart hoppas hon att alla de kvinnor som deltagit nu kommer att fortsätta att försvara sina rättigheter, framför allt i offentligheten. Hon hoppas också att många kvinnor kommer att väljas vid det kommande parlamentsvalet i oktober – särskilt då kvinnor som verkligen kommer att arbeta för dessa frågor.
Bild: Elisabeth Steiner
