Flera afghanska familjer som nyligen fått avslag på asylansökan sittstrejkar just nu på Norra Bantorget. De vill stanna i Sverige och genom protesten få hjälp av politikerna i riksdagen, rapporterar Mitt i Stockholm på torsdagen.
”Sex familjer från Junsele, med ett tiotal barn kom efter nio timmars resa fram till Stockholm på måndagkvällen. Minst tio dagar framåt kommer de att tillbringa dagar och kvällar på Norra Bantorget. Alla familjerna har fått avslag på sina asylansökningar. De ska deporteras till världens farligaste land – där flera av dem aldrig varit. Ett land där inte ens hälften av barnen får gå i skola. Ett land där civila utses som offer i kampen mellan de olika fraktionerna och regeringen”, rapporterar Ingrid Eckerman för organisationen Stoppa utvisningen till Afghanistan.
”Nej, det handlar inte om fortsatt stängda gränser och effektivare tvångsutvisningar. Det handlar inte om 'vi och dom', utan om andrum för ett enat civilsamhälle, bestående av både etablerade svenskar och asylsökande, varav många har levt i vårt land i flera år”, skriver en rad representanter från frivilligorganisationer i en debattartikel i Östra Småland nyheterna.
Vidare skriver de: ”Det är vi volontärer som bär upp ungdomarnas värdighet och bokstavliga överlevnad, i ett av världens rikaste länder. Och det är vi som bär upp Sveriges internationella rykte som civiliserad demokrati och rättsstat... Om målet är att tvinga ut alla Sveriges ensamkommande ungdomar med afghanskt ursprung, kommer det att ta decennier. Så växer ett oönskat skuggsamhälle fram. Men civilsamhället kan inte bära mer på sina axlar – vi behöver andrum nu!”.
I en annan debattartikel i Aftonbladet skriver Gustav Fridolin, folkhögskolelärare och avgående riksdagsledamot (MP): ”Det handlar inte om principer. För dem som vill avvisa så handlar det om känslor. Känslan av att ha kontroll, och viljan att väcka rätt känslor hos dem som lyssnar. Signalpolitik kallas det. ”Vi är hårda, vi kan bestämma, lita på oss”, vill de signalera till väljarna fast de egentligen inte har någon aning om hur. Priset för de signalerna får vi alla betala. De som flygs ut, alla som ställt upp, och vi alla som behöver bo i ett lite otryggare land när desperationen matats med ännu några unga människor utan framtid”.
