Jag läser på Wikipedia att Françoise Vergès har varit anställd på universitet utomlands, men aldrig fått en tjänst som politolog i sitt hemland. Antagligen är det för att hon inte tar några omvägar i sin kritik mot den i Frankrike dominerande civilisationsfeminismen, som hon menar konstant undflyr att ifrågasätta de rika vita medelklassfeministernas rätt att kräva frihet och lika rättigheter i förhållande till männen, utan att ifrågasätta den rådande världsordningen och kapitalismen.

Hennes nya bok, En dekolonial feminism, (än så länge bara på franska) gör upp med den franska feminismen, som hon menar helt saknar ett dekolonialt perspektiv.
Och som åberopar rätten att vara fri och frihet att välja, utan hänsyn till att det handlar om en frihet inom ramarna för en västerländsk kapitalistisk modell som bygger på andras underordning och ofrihet.

Genom att inte ifrågasätta slaveriet och kolonialisering, både den historiska och den fortsatta exploateringen av naturresurser i syd, så har diskursen om kvinnors rättigheter förvandlats till ett ideologiskt vapen i nyliberalismens tjänst, skriver Vergès.

Att det har funnits en öppning mot feminismen och queerteorin från nyliberalt håll, menar hon, handlar bara om att tjäna pengar på nya målgrupper, något som gynnat individualismen.

Oumbärligt arbete

I sin lilla skarpa bok inleder hon med en händelse:

”I januari 2018, efter 45 dagars strejk, vinner de rasifierade kvinnorna som arbetar på tågstationen Gare du Nord i Paris mot sin arbetsgivare, städbolaget Onet…”

Städbolagets personal är till en övervägande majoritet rasifierade kvinnor, som utför underkvalificerade yrken. De är underbetalda, utsätter sin hälsa för fara, arbetar oftast deltid i gryningen eller sena kvällar när kontor, sjukhus, universitet, köpcentrum, flygplatser och stationer är tomma, och i hotellrum när klienterna har gått.

De är några av de miljarder kvinnor som städar världen varje dag.

Det här oumbärliga arbetet, som gör att samhället fungerar måste förbli osynligt. Vi ska hållas ovetande om att världen som omger oss städas av rasifierade och överexploaterade kvinnor, skriver Vergès.

Hon menar att den lilla segern de strejkande kvinnorna på Gare du Nord vann är av symbolisk betydelse, eftersom den sätter ljus på en industri – städindustrin – där rasifiering, feminisering, exploatering, hälsofara, låglönearbete, våld och sexuella trakasserier är en del av vardagen.

Utan att synas

Trots det så fick strejken nästan inget medieutrymme alls, utan förstasidorna dominerades vid den tidpunkten av ett kollektiv kvinnor med kända namn, såsom skådespelerskan Catherine Deneuve, vilka gick ut och fördömde hatet mot män inom feminismen och anklagade #metoo-kampanjen för att leda till ett drev mot män inom filmbranschen.

Inte förvånande, menar Vergès, att det blev så: ”De vita medel- och överklasskvinnornas komfortabla liv är möjligt tack vare de miljontals rasifierade och exploaterade kvinnor som underhåller deras komfort genom att producera deras kläder, städa deras hem och kontor, ta hand om deras barn och ta hand om deras mäns sexuella behov.” Utan att synas.

Problemet är bara att kapitalismen är en avfallsekonomi, men detta avfall ska hållas utom synhåll för dem som har rätt att leva ett gott liv, rasar hon.
Där ska istället de rasifierade kvinnorna finnas, beredda att offra liv och hälsa, för att andra ska leva lätt och bekvämt.

Den nya arbetarklassen, eller snarare underklassen, är de som tar hand om andra människor och det avfall som andra människor lämnar efter sig. Det är de som inte har rätt till vila och rast och en schysst lön.

Rättvisa för alla

Vergès uppehåller sig mycket vid städningen och vem som tar hand om den i Frankrike och globalt.
Hon ger också flera exempel på hur en rasistisk politik alltid regerat: Hur familjer som hölls som slavar kunde splittras när som helst om markägaren så önskade, eftersom hen hade rätt till en svart kvinnas barn eller en kvinna utan att maken hade något att säga till om. Hur tvångssterilisering förekommit på öar som Frankrike höll som kolonier och så vidare.

Ändå är vi vita icke-feminister och feminister snabba att kritisera hur familjer lever i andra kulturer, skriver Vergès. En dekolonial feminism, menar hon, vill inte förbättra det rådande systemet utan bekämpa alla former av förtryck. Rättvisa för kvinnor innebär rättvisa för alla.

Exempel på den här typen av dekolonial feminism finns i dag i Argentina, Indien, Mexiko och Palestina, där gräsrotsrörelser har deklarerat krig mot rasism, sexism och kapitalism och synliggör på så vis övervåld från poliser och militärer, utvinningens förödande konsekvenser på miljön, sociala relationer och konfliktnivån i lokalsamhällena.

Ny fas

Enligt Vergès handlar det inte om en ny feministisk våg eller ny generation, utan det är en ny fas i en pågående, historisk och lång dekoloniseringsprocess.
Och oräkneliga är de rasifierade kvinnornas kroppar som under tiden slits sönder i det rådande ekonomiska systemet, tänker jag.

Vergès lämnar slutligen läsaren med en utopisk tanke, för att ingjuta energi och kraft till att våga tänka bortom det som framstår som ”naturligt”, ”pragmatiskt” och ”rimligt”:

Vi vill inte bygga ett utopiskt samhälle utan stärka den kreativa kraften till drömmar och motstånd, rättvisa och frihet, lycka och välvilja, vänskap och förundran.