I boken Så jävla trött lyfter författaren Gemma Hartley det otacksamma görandet som oftast tillfaller kvinnor i ett hem. Jobbet som ingen mäter och som ingen tackar en för. Som att ringa och gratta svärmor, plocka upp strumpor från golvet och att le hela tiden så att andra ska må bra. Enligt Hartley så är detta en blandning av att hantera känslor och hantera ett helt liv. Det är det obetalda, osynliga arbetet som vi kvinnor utför för att hålla våra nära och kära bekväma.

Hartley sätter ord på ett område som inte har debatterats lika mycket i det offentliga såsom andra ojämställda sfärer, som orättvisa löner, mäns höga positioner i arbetslivet eller mäns våld mot andra för att nämna några. Områden som går att mäta. Hon öser ut otaliga exempel från sitt eget liv på vad det kan vara, vilket hjälper oss läsare att inse att det är ett berg av företeelser som vi – de allra flesta – kvinnor som har eller har haft småbarn känner igen oss i.

Trots att boken levererar många exempel och fastän det ligger ett gediget arbete i att plocka fram och sortera bland dessa olika incidenter på vad kvinnors känslomässiga arbete kan vara så blir jag inte särskild upprymd eller känner mig befriad av att läsa boken. Jag kommer på mig själv med att vilja hoppa över sidor. Det mesta som skrivs är bekant. Jag lär mig inget nytt. Strax slår det mig att det här är ur en amerikansk kontext.

Egna upplevelser

Hartley exemplifierar det ”känslomässiga arbetet” genom sina vänner. ”Var är barnen?” frågar en vän när jaget i boken kommer hem med middag till personen, som precis fått barn. Författarens man var bortrest i jobbet och hon ville inte ha med sina barn eftersom det med all sannolikhet var en stressig tid för väninnan. ”De är hemma med Rob”. ”Vad gulligt av honom” svarar vännen. Hartley menar att många kvinnor hon känner tycker att hennes man gör henne en stor tjänst när han låter henne lämna hemmet – en tjänst som måste återgäldas.

Läser och tänker att det där skulle inte ha hänt i mitt eller mina vänners liv som småbarnsförälder. Ingen skulle höja ögonbrynen om jag kom utan mina barn till en vän som precis fått barn. Men förstår att det självklart kan hända även i Sverige, både i fattigare och rikare miljöer och att det är jag som lever i en medveten medelklassbubbla. Detta med jämställdhet är såklart klassbetingat. Medvetenheten kan vara hög i Danderyd, men vetskapen om att en kan köpa sig fri och slippa frustration och onda ryggar underlättar. Hartley verkar leva i en högborgerlig miljö. Det kanske ser ut på liknande sätt i Danderyd?!

Det är genom hennes upplevelser man tar sig fram i boken. Det faller ofta platt när hon ska beskriva egna upplevelser. Jag vill som läsare ropa ut ”Han då”. ”Vad säger han”? ”Vad är hans version av det känslomässiga arbetet”? Boken lyfter först efter kapitel åtta när författaren gör en genomlysning av vad andra författare och forskare skrivit om det känslomässiga arbetet. Då går boken från att prata om egna upplevelser till att diskutera andras erfarenheter. Det är när det sätts i ett historiskt och samhällelig kontext utifrån fastställd kunskap som inte är lika subjektiv som jag finner ett driv i hennes språk och det blir inte lika många upprepningar.

I sista kapitlet skriver Hartely att ”det är klart att det inte ser likadant ut för alla. Alla har sin egen uppfattning om hur ett rättvist och jämställt förhållande ser ut. Balansen arbete ser olika ut, till och med för personer i liknande situationer. Det finns ingen färdig lösning som passar alla i en viss familjekonstellation. Att komma fram till vad som fungerar bäst kommer kräva tid, anpassning, försök och misslyckanden”.

Feel good

Hennes man blir arbetslös och hon tar sig mer tid för att skriva. Det förändrar det ojämlika förhållandet för paret Hartley. Det amerikanska ”feel good”-temat är högst bekant. Men som läsare blir en ensam med tankarna av att det gick bra för paret, men hur gör vi andra?

Vi har, trots att vi inte på långa vägar är i mål när det gäller ojämställdhet, kommit väldigt långt i Sverige. Jag uppmärksammas på det när jag läser och blir tacksam för den kamp som min tidigare generation tagit. Mina mödrar och mödrars systrar har banat vägen så pass så att jag inte riktigt kan ta boken på allvar.

Jag vill ha förslag på hur andra har lyckats förändra ojämlikheten i ett hushåll som också ger avtryck till samhället i stort, och vice versa. Eller hur kvinnor gör för att sluta le och vara behagfulla trots att mannen slår. Jag förstår att det kan vara tufft för amerikanska hemmafruar och att patriarkatet härjar överallt, men jag vill utmanas genom att få berättelser från kvinnor vars ryggar inte håller på grund av slitsamma jobb och pisslöner, få nya idéer på hur ett samhälle möter detta genom att jobba långsiktigt och enat mot ojämställdhet och ojämlikhet på alla plan. Den feel good-boken har jag ännu inte läst.