”Svenska löntagare fortsätter betala in premier för ett ersättningssystem som inte finns. Glöm helikopterrånet. Det här rånet är mycket större än så”, skriver Nooshi Dadgostar (V) om urholkningen av sjukförsäkringen.
I SVT:s playserie ”Sjukt stressad” berättar fem unga tjejer att de tidigt blivit utbrända. Linda beskriver hur hon tvingas skriva brev till Försäkringskassan där hon ber om ursäkt för att hon skaffat barn. Det har blivit svårare för henne att ta hand om dem. Men myndigheten tror ändå inte på henne.
I åtta månader står hon utan sjukpenning och får leva på sin mans inkomst. Hon ansöker desperat om olika rehabiliteringsinsatser hon får avslag på. Hennes sjukdomstillstånd förvärras av allt bråk med Försäkringskassan. Hon känner sig misstänkliggjord och förödmjukad. Det känns som om en av vår tids största tragedier utspelar sig i den här serien. Starka människor bryts ner och jagas.
Vi lever i en samtid som hela tiden tycks drivas av prestationsångest, ständig tillgänglighet och högt arbetstempo. Ytterligare ett stressmoment bör läggas till den listan. Det är att du inte längre kan räkna med att ha din ekonomi tryggad när du blir sjuk. Att vara sjuk och dessutom inte kunna betala räkningarna gjorde återhämtningen nästan omöjlig för Linda. Hon känner sig angripen från alla håll.
Utbetalningarna av sjukpenning har från 2006 till 2019 minskat från 44 till 37 miljarder kronor. Trots att befolkningen har ökat. Arbetsskadeförsäkringen har nästan kollapsat, och utbetalar knappt någonting alls nuförtiden. Men den största nedskärningen under denna tidsperiod har gjorts på de långvarigt sjuka, där utbetalningarna har halverats från dryga 87 miljarder till 43. Det är en dramatisk välfärdsslakt.
Förra månaden pågick en debatt i Svenska dagbladet mellan Sacos ordförande Göran Arrius och socialförsäkringsminister Annika Strandhäll om de sociala avgifterna. Det är nämligen vi löntagare själva som betalar för sjukförsäkringen via de sociala avgifterna, som är en del av vårt löneutrymme.
Arrius påpekar att stora delar av de sociala avgifterna inte längre går till ersättningssystemen, utan till skattesänkningar. De går rakt in i statskassa, och riktas mot skattesänkningar istället för utbetalningar vid sjukdom eller arbetslöshet. Strandhäll svarar halvhjärtat nåt allmängiltigt om vikten av trygghetssystemen. Det är en svag respons.
41 000 långtidssjuka blev beviljade sjukersättning för första gången 2007. 2018 var det endast 5 500. De sociala avgifterna har legat ungefär på samma nivå hela den här tiden, ändå har utbetalningarna minskat med dryga 100 miljarder kronor sedan dess. Strandhäll vägrar svara på var alla pengarna tagit vägen.
De svarta rubrikerna om ökande stress och ohälsa förvärras i dag av dramatiskt sänkta ersättningar. Svenska löntagare fortsätter betala in premier för ett ersättningssystem som inte finns. Glöm helikopterrånet. Det här rånet är mycket större än så. Vi betalar varje dag in till rika hushålls skatterabatter. Och det tas från vår egen sjukförsäkring. Det är allt annat är värdigt.
