Mamma, jag kan prata med pappa på söndag och berätta att vi gjort en orosanmälan. Då kanske han är nykter.

Okej! Vill du att jag gör någonting för att hjälpa dig?

Nej, det behövs inte. Är han onykter lägger jag på och testar igen söndagen därpå.

Så kan det låta i en familj där en person är beroendesjuk. Det vet vi alla som har en nära anhörig som är fångad av spriten. Söndagar kan vara frizonen. Det är den stund på jorden då man blir glad om det går att få en tid ihop med den man trodde skulle få leva ett långt liv en gång i tiden.

Den man kanske älskar får man se en glimt av igen. Plötsligt kanske man hör den där människans normala röst. Hen som har förändrats, förvanskats och försvunnit till det nästintill oigenkännliga alla andra dagar på året.

Då när man kunde älska utan förbehåll. Då när man inte var rädd för ett ändrat röstläge eller tvingades lyssna på hoten om att ta sitt liv.

Det som anhöriga får göra på en söndag är att unna sig en söndag när hen är nykter. Det är att få känna igen sig själv som hoppfull och få tillbaka förmågan att förstå att jag har rätt att få känna de känslor jag känner för den sjuka. Söndag kan vara dagen då en minns att hen har varit frisk en gång i tiden. Då när det fanns skäl att älska förbehållslöst. Utan känslor av ständig sorg.

Det är inte att vara medberoende att tycka om söndagar. Det är däremot medberoende att tro att den beroendesjuka ska sluta dricka för att hen säger att hen aldrig mer ska nudda en flaska just på en söndag.

”Att älska en person och känna omtanke och välvilja och oro och ansvar och skuld och vilsenhet och rädsla och desperation – fast den andra personen inte är mottaglig. Det är ändå kärlek. Den vill inte erkänna sig maktlös för sådan är kärlekens natur”, skrev en god vän på Facebook.

Att vara glad över en nykter söndag kan innebära att jag vet att jag är maktlös under spriten men jag tänker fortsätta bry mig och finnas där om den sjuka personen ber om hjälp för att bli nykter.