I år fyller den svenska demokratin 100 år. 1919 klubbade riksdagen allmän och lika rösträtt, också för kvinnorna. Fortfarande stod många utanför staketet, gamla, sjuka, funktionsvarierade och interner fick ännu inte rösta, men grunden var lagd.
Rösträtten satt hårt inne i
Sverige. Vi stod på randen av en
revolution innan högern gav upp
sitt motstånd – särskilt mot att
släppa in kvinnorna.
Frigga Carlberg, rösträttskämpe
i Göteborg skrev 1913 till
författaren Elin Wägner:
– Ska vi också behöva ta till
militanta metoder för att få gubbarna
att ändra sig?
Samma år bjöd Frigga Carlberg
djärvt in suffragetten Sylvia Pankhurst
att tala i Göteborg.
Men Elin och Frigga utgjorde
undantagen. De flesta i rösträttsrörelsen
var ordentliga flickor.
De ville för död och pina inte förväxlas
med de militanta suffragetterna
i England. De som kastade
bomber, klippte av telegraftrådar
och använde sitt hemliga vapen:
gräva upp golfbanor!
De mer beskedliga svenskorna
satsade i stället på folkbildning,
vilket nog lönade sig i längden. De
höll tal, samlade in namn och drev
studiecirklar. Rörelsen djärvaste
bidrag var sällskapsspelet Rösträttsspelet,
där en av verserna löd:
”Sitt ned ett kast! sa Staaf,
För männen först vi ömma.
Se’n lofva vi att ej din rätt vi
skola glömma.”
När rösträtten äntligen klubbades
1919 skedde det lugnt, utan
debatt. Europas kollaps under
första världskriget hade visat
att världen var mogen för nya
styrelseskick.
Många ansåg att det var dags för demokrati.
Men var detta allt? Eldsjälen
och författaren Elin Wägner
tyckte inte det. Rösträtten var
inte målet, bara ett medel. Det var
först nu som det roliga började.
Kvinnornas erfarenheter skulle
äntligen kunna färga politiken.
Nu kunde de också kämpa för en
bättre värld. Men hur skulle det
gå till?
1922 bjuder godsägaren Elisabeth
Tamm in fem vänner till sin
gård Fogelstad i Södermanland.
Där föds idén om Kvinnliga medborgarskolan
vid Fogelstad.
De fem var godsägaren Elisabeth
Tamm, författaren Elin
Wägner, politikern Kerstin
Hesselgren, läkaren Ada Nilsson
och läraren Honorine Hermelin.
De var ett särdeles gäng kvinnor,
modiga, frispråkiga och före sin
tid i de flesta frågor. Flera var
också queer, långt innan ordet
var påtänkt.
Fogelstad föddes ur rösträttskampen,
och blev ett unikt
folkbildningsprojekt, inte bara
ur svenskt perspektiv. Gruppen
startade också tidningen Tidevarvet,
som gavs ut i fjorton år,
under mottot: ”Tro på ljuset är
kvinnoplikt!” Även om molnen
skockades i skyn, och det gjorde de
i dåtidens Europa, så var det kvinnors
plikt att vara optimister …
Utan Elisabeth Tamm hade det
aldrig blivit någon skola. Det var
hon som hade lidelsen, pengarna
och kontakterna. Hon var en
kvinna ”ur de högsta kretsar, som
rådde om gods och gull och ändå
ställer sig på en nästan radikalare
sida än vi själva” skrev syndikalisten
Moa Martinson, som senare
var kursdeltagare på Fogelstad.
Elisabeth Tamm var en av de
första fem kvinnorna som blev
invalda i riksdagen 1921. Men hon
var skeptisk till partiväsendet.
– Politiken är ett spel, avskuret
från det verkliga livet! sa hon i
ett tal.
Man förstår att Fogelstad redan
från början hörde både till etablissemanget
– och alternativrörelsen.
1925 startade Kvinnliga medborgarskolan
Fogelstad i stor skala,
och kvinnorna kom. De hade olika
klassbakgrund och bildningsnivå,
akademiker och lärare, socialarbetare och författare, hemmafruar
och industriarbeterskor.
De som inte hade råd med resan
fick stipendier. Elisabeth Tamm
var verkligen en demokratins
mecenat.
Och skolans rektor Honorine
Hermelin var ett socialt geni.
Många blev förälskade i henne,
gamla och unga, kvinnor och
män. Honorine var en modern
pedagog som, snarare än att
portionera ut korrekta politiska
värderingar till kursdeltagarna,
förmedlade redskapen för att
bilda sig en egen uppfattning, i
samtal och lyssnande.
Skolan undervisade i historia,
samhällskunskap, livsåskådning
och praktisk kommunalkunskap.
Men det viktigaste var samtal
– och körsång. Elsa Stenhammar
lär varje kurs komma loss i
röstbefriande sång.
Honorine Hemelin hade en
grön länstol, där varje kursdeltagare
fick sitta och berätta om
sina erfarenheter med egna ord.
Sjuttiotalets
kvinnorörelse hade
sina ”medvetandehöjande rundor”
enligt mottot ”det personliga
är politiskt”. Kanske menade
Honorine Hermelin något liknande,
men hon formulerade sig mer
poetiskt: ”Låt oss berätta våra
sannsagor för varandra, så att
våra hjärtan vidgas.”
Detta var essensen av demokrati
för Honorine Hermelin,
en intressant definition än i dag,
tycker jag.
Traditionen på Fogelstad var frihetlig, radikalt liberal. Det var
viktigt att inte bara vända sig till
de egna, de likasinnade, utan
också samtala med meningsmotståndare,
kanske lära sig något.
Därför kunde den politiska debatten
på Fogelstad bli både livlig
och hård. Men det var högt i tak.
En besökare på Fogelstad,
Gunnar Fagrell, redaktör för FN:s
svenska tidning Världshorisont,
blev imponerad. Han hade under
andra världskriget deltagit i ett
samtal under Honorines ledning,
där sossar, konservativa och
kommunister diskuterade livligt:
”Ett sådant forum hittar man
knappt någonstans – det skulle
möjligen vara hos vissa frisinnade
kretsar i USA”.
Kvinnliga medborgarskolan
vid Fogelstad drevs fram till
1954. Initiativtagarna blev äldre,
och tiderna förändrades. Skolan
kändes lite gammaldags.
Det har hänt mycket under de
nästan hundra år som gått sedan
Fogelstadkvinnorna startade
sin skola.
I dag ökar intresset för
Fogelstad, deras utmanande idéer
inspirerar ännu: Vad innebär
medborgarskap i dag? Var hotas
demokratin? Har kvinnorna någon
särskild roll?
Var diskuterar vi det? Och hur berättar vi våra
sannsagor för varandra – så att
våra hjärtan vidgas?
