Kvinnorörelsens historia i Mellanöstern och Nordafrika är sammankopplad med nationalistiska befrielserörelser samt kampen för demokrati och modernisering. Kampen för kvinnors rösträtt i många länder med muslimsk befolkning pågick mer eller mindre samtidigt som i västvärlden.
Fientligheten mot kvinnors lika rättigheter
och politisk delaktighet förenade monarkerna,
despoterna, de koloniala makterna
och de reaktionära religiösa ledarna.
I den kolonialiserade delen av världen
förenade kvinnorna sina politiska krav med
den nationalistiska kampen för självständighet
mot kolonialisterna. Kvinnor deltog
aktivt i motståndet och krävde att deras
rättigheter skulle uppfattas som en bestående
del av nationsbildningen.
I västvärlden bildade suffragetterna den
första föreningen för kvinnors rösträtt år
1865 i Manchester.
Enligt forskare, bland annat Janet Afary,
har den reformistiska religiösa och sociala
väckelserörelsen bábísm från 1840, spelat
en viktig roll för rösträttsrörelsen och
jämställdhetskraven i Iran. Babismen var
en progressiv rörelse för sin tid och krävde
reformer inom islam och uppmärksammade
vikten av jämställdhet mellan könen. En
folkrörelse som kuvades brutalt av den
styrande despoten med välsignelse från de
religiösa ledarna.
19–20 juli 1848 hölls konferensen The
Seneca Falls Convention i metodistkyrkan i
Seneca Falls, New York. Den betraktas som
den första kvinnorättskonferensen i USA.
En hetsig debatt om kvinnors rösträtt präglade
konferensen. Trots motstånd argumenterade
publicisten Frederick Douglass,
den enda afroamerikanska deltagaren, för
dess införande.
Samma månad och samma år i Iran,
deltog Fátimih Baraghání (1814–1852),
en av babismens mest inflytelserika anhängare
och själv en lärd islamkunnig i en
sammankomst av babimän. Det hon gjorde
var revolutionerande. Hon tog av sin
ansiktsslöja och höll ett brandtal. Känd
som Qorrat-al-ʻAyn bröt hon samtliga samhällsnormer
baserade på könssegregering
på en och samma gång. Hennes agerande, i
en tid i ett land vars kvinnor inte syntes och
saknade röst, skapade kalabalik även bland
babisterna. 35 år gammal greps hon kort
efter händelsen. Dåtidens kung, despoten
Nasser-al-Din Shah beordrade hennes död.
Hon kvävdes till döds och hennes kropp
slängdes i en brunn, så hon ska sakna en
grav. ”Ni kan döda mig så fort ni önskar,
men ni kan inte stoppa kvinnors befrielse”,
sade hon inför sin avrättning.
Organiserade sig
Iran har aldrig formellt
varit kolonialiserat. Men 1907 ingick
Storbritannien och Ryssland ett avtal som i
praktiken delade landet i brittiska och
ryska sfärer av påverkan. Överenskommelsen
underminerade Irans självständighet
och mötte motstånd, bland annat från
kvinnogrupperna.
Mitt under suffragetternas kamp i Storbritannien
var iranska kvinnor engagerade
i den blodiga kampen för självständighet
och demokrati. Pionjärerna bildade hemliga
nätverk. 1907 publicerades en artikel
underskriven av det iranska kvinnonätverket
som kallade sig ”Den hemliga
unionen” med krav på kvinnors rösträtt.
Artikeln vände sig till det första parlamentet
efter konstitutionsrevolutionen,
en revolution som engagerade kvinnorna
i samhällsfrågor. I denna artikel skrev
aktivisterna bland annat: ”Ge landet till
oss kvinnor, enbart i 40 dagar, vi väljer
ledamöter, vi reformerar lagen, vi väljer
ministrar … vi utrotar orättvisorna och
tyrannin”.
1911, efter den konstitutionella revolutionen
1905–1911, presenterade socialistiskt
orienterade riksdagsledamöter ett förslag
om kvinnors rösträtt. Det gick inte igenom.
Men kvinnorna vägrade ge upp utan valde
motstånd och organiserade sig.
Kort tids frihet
De första kvinnorna i byar och städer
som stolta gick till röstlådorna i Iran var de
från Azerbajdzjan-provinsen i nordvästra
Iran. 1945, direkt efter andra världskriget,
när Iran återigen var uppdelat, denna gång
mellan de allierade, utropade ett lokalt prosovjetiskt
parti i Azerbajdzjans självstyre.
Provinsen blomstrade och under den korta
tiden vid makten fick kvinnor rösträtt, universitet
startades där kvinnor var välkomna,
jämställdhet och välfärd skrevs in i lagen.
Azerbajdzjanska styret krossades blodigt av
shahen Mohammad Reza Pahlavi, shah av
Iran (1941–1979), efter en överenskommelse
mellan de allierade, Sovjetunionen och
Storbritannien.
Först 1963, tio år efter den USA-stödda
militärkuppen mot premiärministern och
nationella ledaren Mosadegh, när alla
oberoende kvinnoorganisationer, det vill
säga de utan anslutning från hovet, var
förbjudna och oppositionella grupper och
oliktänkande individer bannlystes från
offentligheten, gav Mohammad Reza
Pahlavi kvinnor rösträtt genom ett dekret.
John Stuart Mill skrev den revolutionerande
boken Förtrycket av kvinnorna
i Storbritannien 1869. 1899 utgav den
egyptiska ikonen Qasim Amin sin kontroversiella
och revolutionerande bok Kvinnans
frigörelse. Reformisten Amin menade
att samhället i de islamiska länderna inte
kunde utvecklas utan utbildade och fria
kvinnor.
Samtidigt som kvinnor i Iran deltog i en
revolution 1905–1911 och suffragetterna
kämpade i västvärlden, pågick liknande
omvälvande historiska händelser i Egypten.
1919 engagerade sig kvinnorna i Egypten i
kampen för självständighet mot kolonisatörerna.
Men det var först 1956 under
Abdel Nassers era som kvinnor fick rätten
att rösta. En rättighet som inte kom som
en gåva från ovan. Kvinnor i Egypten hade
kämpat för sin rösträtt i decennier.
Doria Shafiq var ledande i kampen
om rösträtt i Egypten 1951, men året
därpå sattes hon i husarrest.
Stormade parlamentet
I februari 1951 stormade 1 500 kvinnor
med Doria Shafiq i spetsen in i parlamentet
och krävde rösträtt för kvinnor. Shafiq kal-
lade till ett möte, som kallades för ”feministkongress”.
Shafiq sade: ”Vårt möte i dag handlar inte om en kongress, utan om ett
parlament! Ett riktigt sådant! Kvinnornas!”
Kvinnorna stormade sedan parlamentet
med sina krav. ”Vi är här drivna av våra
rättigheter”, sade Shafiq till en parlamentsledamot
som försökte lugna ner kvinnorna.
Likt många av de kvinnor som kämpade
för självständighet och demokrati i Mellanöstern
och Nordafrika förväntade sig Shafiq att med 1952 år revolution som störtade
den brittiskt stödda monarken skulle
kvinnornas rättigheter erkännas av lagen.
Men 1956 hamnade Doria Shafiq i stället
i husarrest. Alla hennes verk och skrifter
förbjöds och förstördes. Shafiq som ansåg
att ”ingen befriar kvinnor utom kvinnorna
själva” tyckte att organisationsfriheten
inskränktes av Nasser, nationalistledaren
som Shafiq beskrev som en diktatur. 1975
tog hon livet av sig.
Oberoende kvinnoorganisationer och
självständiga kvinnorättsaktivister som
mobiliserade nerifrån tolererades inte av
de stora ledarna, vare sig Irans Reza Shah
(1894–1941), Turkiets Ataturk (1923–1938)
som gav kvinnor rösträtt redan 1930, eller
Egyptens Abdel Nasser
(1956–1970).
Samtidig kamp
Detta synsätt omvandlade kvinnofrågan till en
statlig angelägenhet under större delen av
1900-talet och reformerna ansågs inte vara
ett resultat av kvinnors egen kamp och förtjänst,
utan ett tecken på den starke ledarens
välvilja. Kvinnors rösträtt och deras politiska
delaktighet betraktades som en symbol i
utvecklingsprocessen som ofta likställts med
”västernisering”. I själva verket osynliggjordes
och begränsades kvinnors eget aktörskap
i samhällsutvecklingen vilket skapade en
politisk och kulturell miljö för ultrareligiösa
krafters budskap och maktövertagande.
Kvinnors globala kamp för rösträtt har
skett mer eller mindre samtidigt.
Motståndet mot kvinnors rösträtt och
medborgerliga rättigheter delades av kolonisatörerna,
despoterna och de fanatiska
religiösa ledarna samtidigt.
Feminister i den södra delen av världen
kan suffragetternas historia och västerländska
feministers idéer och kamp. Vet
feminister i västvärlden lika mycket om
sina systrars kamp i andra delar av världen?