Farmor hette Ellen Hagen, var dotter till Bernhard Wadström,
en, vad jag förstår, stundvis depressiv präst i Klara, och
därtill hovets själasörjare samt till Helga, född Westdahl, också
prästdotter, som avled när farmor bara var sex år gammal.
Hon hade två bröder, Carl och Bernhard, och en syster,
Frida, sedermera Stéenhoff, som inte gick av för hackor. Hon
brann för kvinnans rättigheter, hon skrev dramatik under
pseudonymen Harald Gote och hennes ”Lejonets unge”
sattes upp på Dramaten. Den handlade om något så kontroversiellt
som fri kärlek.

Hon var farmors förebild.

Hur pass mycket fri kärlek farmor hann utöva vet jag inte
trots att jag har hundratals brev som hon och farfar skrev till
varandra, från deras första möten och livet igenom.

Farfar, Robert Hagen, var en begåvad bondson från Vetlanda
som fick studera. Och som slutade som landshövding i
Gävle. Där avled han, utarbetad, endast 52 år gammal.

Farmor hade långt dessförinnan börjat slåss för rösträtten
och farfar hade varit med på noterna. Redan 1902 grundade
hon den första föreningen för kvinnlig rösträtt i Uppsala.
Hon reste land och rike runt i decennier och eldade massorna.
Hon var mycket anslående, blev berömd för sina stora hattar
och långa, svepande kjolar. Hon var ett levande bevis på att
kvinnosakskvinnorna inte alls var anskrämliga fruntimmer,
något som gärna hävdades på sina håll.

Hon blev ordförande i Folkpartiets
kvinnoförbund med tiden och
i en radda andra förbund och hon
skrev böcker och tidningsartiklar
och jag minns henne som oavbrutet
knattrande på sin skrivmaskin.
Sista gången var hon över 90 år,
satt i sin säng och författade ilskna
inlägg om lika lön för lika arbete.

I mina ögon var hon först och främst vördnadsbjudande.
Uppburen.

Hon delade en jättevåning på Engelbrektsgatan med sin
dotter och hennes familj och i den våningen höll hon ideliga
sammankomster av olika slag. När jag ansågs kunna uppföra
mig bjöds jag med att lyssna till vad alla dessa åldrade damer
hade att säga. Jag lyssnade inte så noga.

Allt farmor förmedlat till mig har skett helt naturligt, jag
förstod genom att iaktta henne att en kvinna kan klara sig
själv, jag behövde aldrig ens fundera över om kvinnan var
mannens jämlike på alla områden. Det var för mig något helt
självklart från allra första början. Jag begrep nog inte att det
alls kunde ifrågasättas.

Det är nu hundra år sen farmor genomdrev svenska
kvinnors rösträtt och jag har börjat inse att det var fler än
hon som var inblandade i den kampen.

Men tack vare henne har ordet kvinnosakskvinna alltid
haft en särskilt respektingivande klang i mina öron. Hon var i
mycket ett föredöme och hon lyckades med nästan allt. Utom
en sak. Livet igenom grämde hon sig över att hon inte fick
efterträda farfar som landshövding. Det var så nära. Och hon
hade i så fall blivit Sveriges första kvinna på den posten.