”Jag tror inte på att vi ska lära oss att förvänta oss att den fria konsten begränsas. Eller kärleken”, skriver Annika Hirvonen Falk (MP) med hänvisning till den rysk-amerikanska journalisten Masha Gessen, och konstaterar att politikers symbolpolitik får betydelse i verkligheten.
Jag funderar på hur det har känts att leva i ett samhälle som går från öppenhet och frihet till att vara totalitärt. Jag tänker att det nog måste ha uppfattats olika av olika människor. Vissa märkte nog inte av de gradvisa förändringarna, medan det för andra måste ha känts in på bara skinnet. För ytterligare några kanske det hela bara har framstått som smått absurt samtidigt som andra har förklarat för dem att det är precis vad man kunde vänta sig.
Jag tänker att många fortsatte att gå till jobbet på morgnarna som vanligt. På konferenserna fortsatte de att konferera om sina viktiga frågor helt oberörda av en förändrad samhällsdebatt. För andra har konferenserna kanske blivit lite annorlunda. En annan konferensdeltagare kräver deras hjälp att fixa en trasig dator, städa undan lunchtallriken, och när de lite sent försöker smyga in i seminariesalen kanske de blir bestämt utknuffade – utan ett ord. De såg väl bara inte ut som någon som ska delta på en konferens nu när samhället protesterat mot den förändrade ”demografin” med för många människor med mörkare hud.
Någon annan läser i tidningen om att politikerna beslutat skydda barnen från menskonst och tror inte sina ögon. Var det inte just diskussion om massutrotning och klimatkris? Till oss säger journalisten och människorättskämpen Masha Gessen att vi ska bevara förmågan att bli chockade och förbannade.
Jag hör kommentatorerna förklara att besluten i Sölvesborg är ”typiska för konservativa partier”. Då känner jag att jag vill skrika lite. Att jag kanske ska trycka upp den där påminnelsen från Gessen på vykort som jag skickar till alla som säger att det absurda och chockerande är precis vad man kunde förvänta sig. Jag tror inte på att vi ska lära oss att förvänta oss att den fria konsten begränsas. Eller kärleken.
Kärleken är nog ännu mer värdefull än konsten. Det är viktigt att bli upprörd när kärlekens symboler halas ner. Nästa gång är det kanske kärleken som barnen ska skyddas ifrån, som i Ryssland.
Jag har lärt mig att politikers symbolpolitik får betydelse i verkligheten. Jag minns året då rapporteringen om tiggeriförbud följdes av rapportering om trakasserier av tiggare, och då tal om ”samhällskollaps” gav vika för nyheter om brända asylboenden.
Vi som tillhör dem som fortfarande blir chockade måste kroka arm med alla som får sin frihet begränsad och vi måste lita på att vi får den stora massan med människor med oss. Demokrati, rättssäkerhet, frihet och mänskliga rättigheter är värden som omdefinieras i politiska rum runt om i Europa och Sverige i denna tid då vårt öppna och frihetliga samhälle utmanas.
